- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
380

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Erik Hedén. Av Ivar Harrie

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ivar Harrie

snabbheten i parad och ripost förbryllar
motståndaren; stridskamraterna smittas av
det käcka, ja uppsluppna
krigsmanshumöret, den neutrale läsaren ryckes med
och eldas till bundsförvantskap av det
patos som vibrerar i härskriet och ger
anfallet dess élan. Det är ett patos som
springer fram icke ur krigspsykos, utan
ur en med alla personlighetens krafter
anammad och helighållen övertygelse.

Den oreserverade hängivenheten åt en
övertygelse befordrar kanske snarare
karaktärens resning och stadga än
personlighetens rikedom: den trosvisse krigaren
blir lätt något av en Cromwellsk järnsida,
en puritan och en moralist. Till detta
hårda och raka släkte hörde också
otvivelaktigt Erik Hedén. De krigsmannadygder
han kände igen från sitt eget väsen
högaktade han även hos
meningsmotståndaren, ja den övertygade pacifisten
saluterade dem beredvilligt också om de
uppträdde i klart militaristisk skepelse. Men
varhelst han tyckte sig ana slarv,
löslighet och undfallenhet, blev han en domare
i Drakons anda: den vaxlika mjukheten
var honom vedervärdig, hur lätt och fint
den än tar emot och återger livets
impressioner, lättsinnet ogillade han, om det
också lekte aldrig så graciöst; att låta
sig glida utför instinktlivets dunkla ström
var för honom en plikt förgätenhet rätt
och slätt, hur ljuva eller sällsamma
äventyr än färden kunde föra till.
Omhuldandet av det egna intressanta stämningslivet
finner han pjoskigt, och koketteriet med
bohemfasoner avfärdar han barskt:
griseri förblir griseri, också om det klär sig
i estetisk kapprock, och personligen hör
han till dem som sätta sin ära i att
alltid ha betalt sina räkningar fullt ut och
på dagen. Här spåras en frändskap i
kynne med en människa som Victoria
Benedictsson; hon som själv led mer än de
flesta, hade sjukare nervsystem än de
flesta och drevs till självmord av en tragisk

kärlek, skulle hjärtligen ha gillat hans
anatema över den litteratur som korar
till sina hjältar »den oundgänglige
lidande, nervsjuke, kärlekskranke
självmordskandidaten» — den litterära schablonfigur,
som han annars, fortfarande i hennes stil,
kort och gott kallar »det sympatiska
kräket». Det är betecknande, att han skrev
en djupt förstående essay om
författarinnan, långt innan något så när fullständiga
acta om hennes livs kamp förelågo. Å
andra sidan är det lika betecknande, att
han hårdnackat vägrade att se eller
erkänna Sigrid Undsets storhet; hennes
mörka förkunnelse om den naturliga
människan, kvinnan framför allt, som den
värnlösa lekbollen för instinkter och
ödesnycker tedde sig för honom som en cynisk
förnekelse icke blott av kvinnokönets
naturliga höghet, utan överhuvud av
människovärde och självansvar. Det är
intressant att här jämföra Erik Hedéns
ställningstagande med Fredrik Bööks. De
bägge kritikerna ha oavhängigt av varandra
återupptäckt Victoria Benedictsson; och
det är inte det enda fall, där fienderna
stå på samma front. Inte alls sällan
erinra värdesättningar och synpunkter i den
posthuma samlingen av Hedéns
Litteraturkritik slående om Bööks Resa kring
Svenska Parnassen. Bägge mötas i
beundran för Vilhelm Ekelund och Sven
Lidman, liksom i föraktet för Hjalmar
Söderberg — vilket dock får vida
fränare uttryck hos Hedén. Och i många
andra fall äro de principiella
förutsättningarna för de båda granskarnas
omdömen så gott som identiska. Den naturliga
förklaringen är, att för dem båda —
programmässigt för Böök, instinktivt för
Hedén — den moraliska måttstocken ligger
närmare inom räckhåll än den rent
estetiska. De äro benägna att döma även ett
litteraturverk framför allt efter det
sedliga värdet av den livsstämning det tolkar;
och för båda har kampberedskapen ett hög-

380

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0420.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free