Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Erik Hedén. Av Ivar Harrie - Bortom dimman. Av Göran Björkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Harrie
Erechtheus’ helgedom på borghöjden i
Athen. Resenären stannar i betraktelser
inför de ungmögestalter, som här trätt i
kolonnernas ställe. De ha slavens värv att
bära en tung börda, och de flickor, som
en gång stått modell för dem, ha i
levande livet varit förutbestämda till den attiska
kvinnans slavinnetillvaro. »Men ur
slaveriet har där, på helleniskt sätt, den högsta
skönhet, alltså även den högsta frihet,
skapats fram. Slavinnan har, utan att
ändra ställning, utan att ändra värv, blivit
drottning. Slavmärket har blivit en krona.
. . . Bördan är tung, men den bäres lätt:
»Tyngdens Ande» har blivit besegrad. ..
Den högsta formeln: att bliva högrest
genom att bära, att som tjänarinna bliva
drottninglik.» Det är kvinnorna han
närmast har i tankarna. Men vad han har
velat formulera som det kvinnliga idealet,
det har blivit den högsta formeln för hans
egen hellenska pietet och hellenska
radikalism, hans hellenska aristokrati och hans
hellenska demokrati. Hur han kunde
förena detta hellenska arv med den ljusa
framtidstro, som var Hellas’ folk så helt
främmande, och hur han kommit att
lägga in sina ideal i faneden till de dukar som
bära soluppgångens och blodets färg, det
har han en gång långt tidigare tolkat i
trotsig och ridderlig anklang till en sida ur
Ossiannilssons Barbarskog:
»Förstamaj-tåget är icke ett tåg av hellenska
ynglingar men dock av ungt folk mer än man
eljest får skåda på något jämförligt håll,
det är oftast ett tåg i slask och köld men
under eggande musik, med fanor som
fladdra för vårens vindar, och med
fanstängernas spetsar glittrande i solen —
framtidens och Hellas’ sol.»
BORTOM DIMMAN
Av GÖRAN BJÖRKMAN
Bortom dimman, bortom nuet
ligger mina drömmars Edén,
dit var dag jag närmre föres
utan att dock känna leden.
Famlande jag handen sträcker,
sökande ett stöd, ett fäste
likt en sparv, som ivrigt söker
sitt av stormen stulna näste.
Och i dunklet oavlåtligt
jag i spänd förväntan spanar,
bidande en glimt, en lockton
från det trygga mål, jag anar.
Av en vänlig hand en tryckning
stundom jag mig tror förnimma.
Då förstår jag, att mig någon
leder genom köld och dimma.
Och jag längtar till den stunden,
då jag kyssa får den handen,
säll likt seglarn, som ej visste,
att han var så nära stranden.
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
