Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Sverige och svenskarna i den ryska folkpoesien. Av Rafael Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rafael Lindqvist
icke med Bojån1 i ordprakt tävla . . .
Låt oss, bröder, skildringen begynna
från Vladimirs ärorika dagar
och den föra fram till Igors strider,
tälja, hur han, väckt av hugstor tanke,
sig bemannade med mod i hjärtat
och sig stålsatte med ädel kamplust
och till kamp för Ryssland med druschinor
drog mot steppens polovjetska khaner . . .
Allt från gryningen till solnedgången,
allt från kväll till morgon vina pilar,
hugga skarpa sablar hårt mot hjälmar,
ljuder brak av stålbeslagna lansar
på det obekanta valplatsfältet,
mitt i hjärtat av Polovtser steppen!
. Under hovarna det svarta fältet
blev besått med benen av de fallna
och bevattnat med det röda blodet,
och för Rus en sorgens gröda grodde . . .
Men för Igor solens ljus förmörkades,
och från träden föllo löven ofärdsbådande —
och Igors här till livet ej kan väckas.
Den ropar dig, du furste djärv,
till seger kallande var drott i Rus,
men blott de tappre Olegssönerna
lystrade till detta stridsrop.
Du, Ingvar, och du, furst Vsjevolad,
och ni, söner tre av Mstislav,
sexvingade falkar av ädelt bo,
ej föll segerns lott i edra händer!
Vad gagna er de gyllne hjälmar
och sköldar och polska lansar!
Resen på fältet en mur av härdade pilar
till värn för den ryska jorden
och furst Igor Svjatoslavitsch’s sår! . . .
Arla klagar Jaroslavna,
klagar som duvan i dagens gryning:
»Flyga ville jag,
vildduvan lik, till Donau,
väta bäverbrämad ärm
i Kajålas vatten,
två min furstes sår och torka
blod från vapensargade lemmar . . .
O steppvind, stormvindl
Vi far du, härskare, fram så våldsamt?
Vi riktar du khanhärens pilar
med sus av vinande vingar
mot min furstes fylking?
Vi skingrar du, herre,
min levnads fröjd över steppens starrgräs? . . .
O Dnjepr, du kungsväg!
Du banat dig väg genom bergens branter
fram genom allt Polovjetska landet.
Du vaggat fram på din våg
drott Svjatoslavs drakar
fram till Kobjåks tatartält.
O härskare, mig bringa
min älskade make åter,
ty länge jag honom sänt
ett hav av tidiga tårar! . . .
Sol, o sol, du trefalt klara,
1 En i de ryska fornsångerna ofta nämnd skald,
som tyvärr ingenting annat lämnat efter sig än
namnet och ryktet: det varjagiska Rysslands störste
bard.
allom varm och vän du är!
Vi har du, härskare,
med börda av brännande solbrand
de mina mattat
och på stiglös stepp
krökt med törst deras bågar krumma,
tyngt med trånadskval deras koger?»
»Kvädet om Igors härtåg» har kallats
Rysslands »Ossians sånger», och det med
all rätt. Ty obestridligen har denna
forn-ryska diktcykel haft till författare en rysk
Macpherson, en för sin tid bildad man och
— sannolikt — nära lierad med något av de
rurikska furstehoven. Det framgår av hela
dikten, av såväl formens konstnärlighet som
den förtrogenhet med Rysslands historia och
det samtida Rysslands politiska förhållanden,
dess politiska lägervall och vitala behov av
politisk enhet, som den okände författaren
röjer på varje sida. »Kvädet om Igors härtåg»
bör därför strängt taget icke hänföras till
rysk folkpoesi, åtminstone icke mer än till
hälften, och denna hälft, eller sägom
lejonpart, utgöres av versbildningen och framför
allt av de otaliga språkvändningarna och
bilderna — för att ej säga klichéerna — från
de gamla bylinerna och andra forndikter, kort
sagt av den äkta folkpoetiska »ton», som
genomgår och uppbär hela diktcykeln. Detta är
så mycket anmärkningsvärdare, som den
ryska Igor-forskningen vid sina talrika
försök att rekonstruera dragen av författaren
kommit eller tror sig kommit på det klara
med att han var en varjagisk ädling och
fullblodsaristokrat. Som bevis härför har man
bl. a. anfört, att han endast besjunger
furstarna och deras druschinor, medan folket,
bondehären, för honom endast är den stora
kanonfödan. Detta varjagiskt aristokratiska drag
lyser bl. a. fram ur Igor-kvädets slutverser,
som enligt Gerbels metriska tolkning lyda i
tämligen ordagrann försvenskning:
Solens strålande ljus
är furst Igor för Rus —-
sjöngo tärnor på stranden av Donau,
och mot himmelen steg
deras sång och fann väg
till det höga, det härliga Kijefif. . .
Vår tacksägelse tag,
både drott och varjag,
de, som aldrig skytt kamp för de sina,
om än aldrig så hård,
mot de hedningars hord —
hell de tappre, hell drott och druschina!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
