Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Sverige och svenskarna i den ryska folkpoesien. Av Rafael Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rafael Lindqvist
»Om vi ock till skörden komma,
få vi intet bärga,
vi, som jämte svensken svuro
att Poltava härja.
Innan staden dock vi togo,
gav sig svensken fången,
men hetmanen till sin ofärd
sökte hålla stången.
Oj, till ofärd för oss alla
dog lians gamla moder,
och nu irrar han kring världen
utan råd och roder.»
Med »hetmanen» avses här Masepa och
med »hans gamla moder» det gamla fria
Ukraina.
T s c haj k a-v isan.
(Visan om måsen.)
Oj, ve dig, du mås,
som fört dina ungar
ur bo att förgås,
där åskvädret ljungar!
Kihi! Kihi! Mot himmeln de höllo —
mot Svarta havet de fördes och föllo.
Ack, skörden var nära,
men främlingar många
de tegarna skära,
de måsarna fånga!
Kihi! Kihi! Mot himmeln de höllo —
mot Svarta havet de fördes och föllo.
Oj, måsungar späda,
hur skall jag er valla?
Skall grav jag mig reda
i böljorna kalla?
Kihi! Kihi! Mot himmeln de höllo -—
mot Svarta havet de fördes och föllo.
En brushane glupen
högg måsen i strupen,
och måsen den skrek;
»Till döds går din lek!»
Kihi! Kihi! Mot himmeln de höllo ■—
mot Svarta havet de fördes och föllo.
En häger från nord
drog måsen till jord;
»Hör upp du att låta,
det skall dig ej båta!»
Kihi! Kihi! Mot himmeln de höllo —
mot Svarta havet de fördes och föllo.
»Hur skall jag ej klaga?
Min ängslan är stor:
de små äro svaga —•
och jag deras mor!»
Kihi! Kihi! Mot himmeln de höllo —
mot Svarta havet de fördes och föllo.
Denna i den ryska södern ända till senaste
tid mycket populära, allegoriska »folkvisa»
är enligt den historiska traditionen författad
av den »i alla konster förfarne» Masepa, som
även anses hava författat en till vår tid
bevarad duma om tvedräkten bland Ukrainas
paner. Mycket talar även för sanningen i
denna tradition, främst visans konstpoetiska
form. Med måsen, som »fört sina ungar ur
bo att förgås, där åskvädret ljungar», avses
batjka Masepa själv, som fört sina saporoger
ut i den ojämna kampen mot tsar Peter.
Omkvadet: »Mot himmeln de höllo — mot
Svarta havet de fördes och föllo» syftar på
sapo-roghärens förintelse efter Poltava-slaget,
varav Masepa hoppades så mycket: en del av
hären dränkte sig, en annan del emigrerade
till Turkiet, där ättlingarna — fortfarande
rena lillryska kosacker — påträffades av
ryska Donau-armén under rysk-turkiska kriget
1877, och en tredje del, huvudkontingenten,
drog sig undan till en ö i Svarta havet och
därifrån vidare österut till Kubanska
området, o. s. v. »De tegarna skära, de måsarna
fånga» — denna passus verkar på en nordbo>
som en ornitologisk anomali, ty i norden
förekomma ju måsarna ej på åkertegarna —
i regeln. I mellersta och södra Ryssland
äro-emellertid måssvärmar lika allmänna på
åkerfälten som kråksvärmarna, åtminstone på
fält i närheten av större vatten. Men även
hos oss i norden kan man få se måsen
uppträda som åkerkråka: så t. ex. såg man
sommaren 1928 vanliga fiskmåsar svärmtals slå.
sig ned på trädesåkrar i närheten av staden
Hangö och där likt kråkor söka sig föda.
Brushanen, som »högg måsen i strupen», är
den ganska genomskinliga masken för Karl
XII, medan man har svårare att i hägern,
som »drog måsen till jord», igenkänna
»örnen» tsar Peter. Om Masepa verkligen är
författare till Tschajka-visan, så är denna
visa tydligen ett ruelsefullt försök av
hetmanen Masepa att i allegorisk diktform
rentvå sig inför sina saporoger och skjuta
skulden för Poltava på »brushanen» Karl XII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
