Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. La tir in
dåren bör ha reda på grekernas vanor och
ovanor, t. ex. att deras gudar liksom Jehovah
med Jeftas dotter kunde fordra dottermord.
Ja, våra gamla förfäder, såsom Ane den
gamle, som offrade sina söner, voro ej en bit
bättre. Man måste känna till, att det här är
frågan om heliga, uråldriga religiösa
föreställningar, som ligga till grund för det hela,
och Agamemnon är det första stora drama,
där ej bara gudarnas förbannelse vilar över
människorna utan också individernas egen
skuld, som växer fram med det ödesdigras
storhet. Här är det ej fråga om peccadiller
eller péchés mignons utan om gräsliga brott,
födda ur andra och avlande nya. Då Sigurd
Jorsalafar på cirkus i Konstantinopel såg
reliefer av atridernas dramatiska historia,
trodde han det vara skildringar ur völsungars
och gjukungars sagor.
Agamemnon—herr Ivan Hedqvist föreföll
litet matt efter det långa kriget, men man var
alltid glad åt att slippa falsk patos.
Glanspunkten i det hela var, då konungen på den
gyllne vagnen med de gyllne hästarna och
med Kassandra—fröken Karin Carlsson
nedhukad bredvid kom in på scenen. Den synska
flickan hade av Apollo fått siargåvan, men
då hon nekade honom sin kärlek, gjorde
guden det villkoret, att hon icke skulle bli trodd.
Hon siade sedan om Tröjas undergång, nu
om Agamemnons död, och rätt fick hon. Det
låg en kan man säga tragisk charme över
fröken Karin Carlsson. Jag trodde henne
genast, ty fru Maria Schildknecht, klädd som
en kretensisk ormgudinna, verkade som hon
skulle, d. v. s. ovanligt litet
förtroendeingivande, och även, som hon skulle, fylld av
ondska. Man kunde önskat henne mera
högväxt och mera farligt skön.
Ivar Nilsson hade som Aigistos något av
gäck, en i mitt tycke roande och riktig
detalj av den utmärkte skådespelaren.
Glänsande hade doktor Per Lindberg skött
regien. Doktor Lindberg hade på det
förträffligaste vis format körens grupp av
åldringar från Argos och gett dem liv och
rörelse. Här fanns ingenting av det enformiga
»armar uppåt sträck». Det blev i stället ett
rörelseschema som man mycket väl kunde
tänka sig var riktigt med sina rituella,
dansanta dramatiska rörelser.
Hyllningen riktade sig även, utom
naturligtvis åt framställarna, åt doktor Lindberg
och ej minst åt den sympatiska
kulturmänniska från Finland, doktor Emil Zilliacus,
som väl närmast var anledningen att vi i
Stockholm nu fingo en verkligt stor afton,
en heder för Kungliga Dramatiska teatern,
denna kulturanstalt som i så många
avseenden är så dyrbar.
Nå, men själva pjäsen? Dess förhistoria
berättar att Atreus, konung i Argos, hade en
broder Thyestes. Denne förförde Atreus’
maka. Atreus låter då i hemlighet döda
Thyestes’ söner, utom en, och sätter fram för
Thyestes vid en måltid dessa söners kött.
Atreus’ söner Agamemnon och Menelaus
gifta sig med Klytaimestra och Helena, Ledas
döttrar med Zeus påstås det. Helena blir
orsaken till trojanska kriget, då konung
Priamos’ av Troja son Paris bortrövade henne.
Klytaimestra inleder under kriget en
brottslig förbindelse med Thyestes’ ende
kvarlevande son Aigistos. Aischylos låter nu i
Agamemnon Klytaimestra med egen hand döda
sin make. Atridernas brott och olyckor voro
sannerligen himmelsskriande. Detta mord
sker i trilogiens första del, Agamemnon, den
del som här uppfördes. I den andra delen,
Gravoffret, dödar Orestes Aigistos och även
sin moder. I den tredje delen, Eumeniderna,
kommer försoningen och den brottsliges
rening. I Agamemnon berättas om den
ohyggliga händelsen, då konungen offrade sin
dotter Iphigenias liv och genom denna blodiga
gärd blidkade Artemis och skaffade flottan
god vind till Troja. När man hör detta,
undrar man om dramat kan vara njutbart för
oss moderna människor, åtminstone de som
icke äro filologer eller litteraturhistoriker,
men det är stycket i hög grad. Vad är rätt?
Hur ödesbestämda tyckas vi ej vara, vi
människor ! Hur skönt är icke livet och hur
hemskt! Allt detta kommer fram i ädelt
formad urgammal skönhet. Vilken gripande bild
ges ej av Iphigenias offer:
Ej rördes härens kamplystna krigarskara
av jungfruns ljuva böner och rop på fadern.
När denne bett till gudarna gav han tecknet.
På altarstenen, höljd i sin långa mantel,
lyftes och lades hon ned som ett kid.
En hand låg obevekligt tung
och hård mot den sköna munnen,
att ej ungmön i ångest kunde
förbanna sin faders hus.
Vilka plastiska bilder och vilka träffande
vändningar! Den saffransfärgade manteln
glider av henne, och »ögats ordlösa blickar
träffade bödlarna». Och hur vackert och
enkelt skildras ej vad fadern måtte känt, då
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
