Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ca ri G. Lauri n
Fot. Almberg & Preinitz.
Hilda Borgström som modem
i Pelikanen.
I sonen Fredrik fick herr Lars Hansson
ett lyckligt uttryck för det degenererade, då
han stammande hackar fram sin desperata
ilska mot allt och alla. Och fru Jessie Wessel
hade som dottern Gerda något ångestfullt,
nästan av gråt i rösten. Det var av god
verkan. Nu som för sju år sen låg det
något strålande knölaktigt över herr Högels
Axel. Man riktigt kände, hur Strindberg
njöt, när han lät mågen säga till sin
svärmor och älskarinna: »Vet hut, käring!» Och
det var en utmärkt typ av naiv ondska, av
grotesk egoism, som gjordes av fröken Hilda
Borgström i hennes framställning av modern.
Där fanns ett inslag av dumhet, som också
var på sin plats. Hon var till en viss grad
en fjollig djävlett, den stackars borgarfrun,
som fått helvetet i förskott.
Ingenting av det Anders de Wahl läser
upp, Jobs bok icke undantagen, går upp mot
hans framförande av Stadsresans trenne
sånger, här infattade av musikaliska
vinjetter av Ture Rangström. Det var en verklig
Strindbergshyllning. För en gångs skull har
Strindberg rått med att tolka friden, och det
i tre sånger, den rätta friden, icke den efter
ett epileptiskt anfall.
Högsommarstillt är i luft och i löv, på vatten, på
marken;
söndagens frid den är lyst på jorden, och tystnaden
råder,
när från klockstapelns tjäll till sabbatsvilan man ut-
ringt.
Kvarnhjulet stannat, och ån står stilla i loppet och
sinar;
dragarna vila i bås och spiltor, fria från selen.
Barnen berätta sig märkt, att bien stanna i kupan.
Till Anders de Wahls sextioårsdags
jubile-umsrecett hade valts Strindbergs Erik XIV.
Liksom Gustaf Vasa har detta skådespel en
verkningsfull första akt. Liksom i Gustaf
Vasa, med vilken skådespelet nära hör
tillsammans — Eriks typ förekommer ju där
fullt utbildad — tyckes författaren ha tappat
intresset i fortsättningen. Det blir en
oändlig följd av tämligen ohistoriska tablåer. Det
är ett genialt uppslag att låta Erik innan han
visar sig göra sig påmind genom
blomkrukekastning. Stycket var, då det gavs 1929, just
trettio år gammalt. Det är ett »i all sin
händelserikedom egentligen stillastående drama»,
säger vår störste Strindbergskännare,
professor Martin Lamm. Men det finnes scener
av stor kraft, trots alla möjliga och omöjliga
anakronismer.
Lustigt verkar det, att Strindberg här
liksom i sin Gustaf Vasa tyckes tro, att på
1500-talet son-namnen betraktades som våra
fasta son-namn. Göran Perssons mor hette
naturligtvis ej Persson utan ett förnamn med
tillägget Andersdotter eller Larsdotter, allt
efter vad fadern hette. För resten antog
Göran Persson adelskap, men det hindrar inte,
att modern blev Andersdotter eller
Larsdotter i alla fall.
Ibland upplöses det hela i virrvarr.
Intresseväckande blev det alltid med den
utmärkte, man kan väl säga främste av våra
skådespelares sätt att tolka den svenske
konung, vilken, liksom Strindberg själv bland
svenska författare, kan kallas för det
märkligaste psykologiska fallet bland alla våra
konungar. Det blir emellertid något
tröttande med detta labila själstillstånd och dess
vacklande mellan ursinne och föga
förtroendeingivande ånger. Efter varje tablå, och
de voro legio, bugade sig majestätet huldrikt
för publiken och hyllades så frenetiskt, att
man hade önskat samma goda förmån åt
stackars kung Erik. Denna hyllning var
välförtjänt både då det gäller framställningen av
denna roll och ett flertal av den mängd
uppgifter den geniale konstnären utfört. Han
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
