Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Latirin
som i skådespelet väl närmast skall vara
Tysklands genius. »Är», fortsätter hon, »det
inte mera värt än ett hundskall ? Tvekar
du mellan storheten här och intigheten där
borta, mellan Tyskland och Black?»
Sista akten spelas på gränsstationen. Den
franske tulltjänstemannen säger till den
tyske »Guten Tag», och det är det allra
märkvärdigaste i hela pjäsen. Jag har varit
femton gånger i Frankrike, sista gången 1928,
men något liknande har jag aldrig hört. Att
tyske tulltjänstemannen däremot här i
pjäsen säger »Bonschur» är icke bara
idiomatiskt utan i högsta grad troligt. Här på
stationen tar nu Geneviève med sig den tyske
diktatorn, som nu återvunnit sin franskhet
och förmodligen också fått tillbaka den
relativt goda smak, som utmärkte en fransman
omkring 1920. Genevièves och styckets sista
replik är: »Siegfried, jag älskar dig.»
Genom att hon uttalade detta tyska namn
antyddes att diktatorns franska genius gillade
ett intimare kulturutbyte mellan de två
nationerna.
Det är klart, att trots all olidlig
förkonstling och preciositet i skådespelet detta ej är
en tanke att skämta bort. Det är helt enkelt
en av de viktigaste frågor som föreligga i
vår tid. Att ett nytt världskrig eller ett krig
mellan den europeiska kontinentens två stora
kulturnationer skulle bli en världsolycka, även
om en rättvisare gräns därigenom vunnes,
anser den som skriver detta. Och en lycka för
hela världen vore det, om en större del av
de bildade i det segrande Frankrike kunde
liksom några av dess främsta andar på
1860-talet, en Taine, en Renan, med någon
sympati söka tillägna sig en del av det tyska
kulturarvet. Att Tyskland ju har
Molière-föreningar redan fore 1914 och förmodligen
också efteråt, och att man där i Tyskland ej
bara med beundran utan nästan med kärlek
omfattar fransk konst och så mycket annat
i franskt väsen, det veta alla som något följt
med hur man känner ocli tänker i Tyskland.
Det är ju tysk tradition ej bara från
Fredrik den stores och Goethes tider, det är
utmärkande för tysk bildning under hela det
sista halvseklet. Man får bara hoppas, att
denna ömsesidiga sympati ej skall
koncentrera sig på den krystade tillgjordhet, som
varit utmärkande för alltför mycket inom
den tyska och även inom den franska
konsten och litteraturen under det sista
kvartsseklet.
Att Dramatiska teatern tagit upp Siegfried
anser jag lika riktigt som att Sällsamt
mellanspel första gången i Europa uppfördes
på Sveriges första seen. Hur skulle man få
en ordentlig uppfattning om det som rör sig
i tiden, om det som betecknas som något
dylikt icke lästes, då det är roman, icke
spelades, då det är drama? Den sortens censur
vore helt av ondo.
Stycket var utmärkt iscensatt, och
dekorationerna, sannerligen en icke så lätt fråga att
lösa, nytyskt stiltrogna i högsta grad. De
voro också ett verk av John Ericsson. Den
ypperliga regien var av Olof Molander. At
Siegfrieds något maskinartade och
somnam-bula gestalt gav Lars Hansson möjlig
trovärdighet, och Tora Teje var charmant i
allra högsta grad som Geneviève. Hon hade
mycket ofta de artificiella tonfall, som jag
förmodar att Giraudoux skulle gillat. Om
herr Anders Henriksson spelade bra kan jag
ej säga, då jag ej alls har reda på hur
författaren tänkt sig den aristokratiske
revolutionären von Zelten. I en biroll, en fransk
filolog, som följde med mademoiselle
Geneviève, hade herr Olof Winnerstrand gjort en
fransk typ, som man ofta ser i Quartier
Latin och som för mig är något av det mest
franska, med kultur och ironi, taktfullhet
och charme, ett gott prov på den sorts bildning
för vilken jag i hela mitt liv hyst den
varmaste sympati.
Ernst Didring älskar det murriga och
morriga. Det är visst svenskt. Strindberg
tycker om gräl och kält, det är kanske också
svenskt.
I Vilddjuret är man så högt uppe i norr,
att atmosfären börjar bli finsk, d. v. s. med
inbitet hat utlöst i knivstötar. I dessa
svenskfinska trakter leva två ingenjörer vid ett
kraftstationsbygge, Bergner—herr Ivar Kåge,
en omkring femtioårig ingenjör, och
Vid-man—herr Anders Henrikson, en dylik
omkring trettio. Det irrationella elementet bland
alla linjaler, beräkningar och motorer är
Karin—fröken Karin Carlsson, den
magnetiska pol mot vilken traktens maskulina
element rikta sig. Den yngre ingenjören
tyckes vara livad för att definitivt bryta med
henne, och det var på hög tid, ty hans
fästmö Ester Granlund—fröken Anna Lindahl
anländer pr flygmaskin och blir en ny bricka
i spelet. Hon, den ljusa glada, blir rival till
Karin, den mörka och dolska, och det hos
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
