Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Latirin
Misantropen. Dekoration till första och femte akterna.
år förut uppförda Agamemnons framförande.
Man får hoppas, att Moliére spelade Alceste
lika bra som Reumert. Vi veta ej hur han
spelade, blott att han skrev denna roll med
stark känsla av de likheter som funnos
mellan honom själv och Alceste. Man känner
också, att hans hustru Armande Béjart, som
spelade Célimène, lär ha artigast sagt liknat
henne.
Det kommer fram toner ur hjärtat på
misantropen, känslor och tankar, som man
sannerligen ej är van vid i 1600-talets
klassiska komedi. Det är ingen fix idé, detta
med Alcestes envisa sanningssägande,
åtminstone inte såsom Reumert spelade rollen. Den
enkla storheten och naturligheten lysa från
honom och bryta sig mot allt snirklat och
preciöst hos de flesta av de övriga. Rörande
lyste hans sinne för äktheten fram vid hans
uppläsning av den gamla visan
Si le roi m’avait donné
Paris, sa grand’ville,
et qu’il me fallut quitter
1’amour de ma mie,
je dirais au roi Henri:
Reprenez votre Paris,
j’aime mieux ma mie, 6 gué,
j’aime mieux ma mie.
Fint gjorde han strax förut, efter
uppläsningen av sonetten, försök att så mycket som
möjligt skona Orontes författarkänslor. Här
var han sanningsälskande homme du monde.
Rörande var han med Célimène, då han
knä-böjande framför henne uttryckte sin sorg
över hennes sätt att vara.
Hur lustigt tidstypisk är ej hans förkla-
ring, att endast på kungens uttryckliga
befallning ville han kalla Orontes verser för
goda. En sådan liten detalj vittnar ej så
litet om den etiskt religiösa känsla för
monarken, som gjorde det i högsta mening
korrekt att själv besvara den frågan: Ja,
men om kungen skulle säga, att Ni måste.
Och även hur betecknande för den svala
erotiken i den franska klassiska komedien
är det ställe, då Philinte, en annan Christian
i Cyrano de Bergerac, talar med den av
honom älskade Élianthe, fru Renée Björling.
Hon säger sig vilja taga Alceste »utan
motvilja», och Philinte meddelar då litet för
ädelmodigt, att han gärna såge, att den
utmärkte Alceste finge den förträffliga Élianthe,
men att han, om detta icke vore möjligt,
skulle vara glad, om denna lysande förmån,
som hon bjuder Alceste, i annat fall skulle
kunna tillfalla honom. Mer franskt
förbindligt och kallt kan man ej erbjuda sin kärlek
än vad dessa två göra det. »La passion parle
là, toute puré», låter Moliére Alceste säga
om den gamla visan. Själv förbjöd honom
anständigheten att på scenen låta ord och
åtbörder uttrycka den kärlek, som
förmodligen var lika livlig i privatlivet 1666 som
1929.
Som Célimène var fru Tora Teje, den
unga rika, av uppvaktningar och smicker
alltför tjusade änkan, väl på sin plats.
Hennes ovanligt välformade gestalt och lika
fulländat formade societetsförtal gjordes med
mycken smak och tidston av den högt
begåvade skådespelerskan, och det var en
praktfull syn, när hon rörde sig bland de påfå-
398
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
