Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
tjugofem dollars i veckan tillsammans.
Egendomligt nog skymtar ibland frågan, om det
ej vore bättre med fri kärlek, men den som
det förefaller kloke författaren vet nog, att
det ej blir lugnare för det, och att, som den
misslynte läkaren i Somerset Maughams »En
modern hustru» uttrycker sig, den fria
kärleken hör till det mest överreklamerade nöje
som finns. Dessutom är det ju nästan lika
svårt och nästan lika smärtsamt att få slut på
lösa och fria förbindelser, ibland svårare än
på det allra solidaste lagliga äktenskap.
Jag gladde mig åt att få sitta och se och
höra på, hur det går till i ett par torftiga
hem i Staterna. Det fanns ingenting förljuget
sentimentalt, ingenting konstlat. Mr. Rims
0’Neill, den unge maken, var nästan
ängsligt ung. Han spelades med den rätta
barnsligheten i sina försök till tvärsäkerhet av herr
Per-Axel Branner. Det var en riktigt
rörande seen, då vackra präktiga Miss Bobby
—fru Esther Roeck-Hansen med hjärtat
klappande av samvetsoro försökte flirta fast den
unga gossen. Skådespelerskans skönhet är av
den art som fransmannen kallar »fatale»,
vilket ingalunda betyder fatal utan ödesdigert
lockande, och den klär i högsta grad den
begåvade skådespelerskan. Med stort nöje såg
jag fru Concordia Selander som grinig och
knarrig pensionsfru, ängslig för att något
»opassande» skulle förekomma i de små
sjaskiga rummen i hennes pensionat med
deras troligen av etiska skäl svårlästa
dörrar. Mrs Florrie Sands, Miss Bobbys syster,
spelades av fru Gull Natorp, som i sin
slam-pighet och världserfarenhet hade hittat en
hel del tricks, som möjliggjorde att i denna
bistra värld lura till sig teaterbiljetter,
konfekt och fästmän utan att precis göra något
egentligt dåligt. Hela uppträdandet och ej
minst röstläget var verkligen gott
skådespeleri och låg liksom stycket inom den
verkliga verklighetens sfär.
Sommaren 1927 såg jag i Paris på Théåtre
Studio des Champs Élysées en högeligen
berömd pjäs, kallad Maya av Simon
Gan-tillon. Maya, det låter som en frisk
naturlig svensk bondflicka, men här i stycket var
det något mycket finare. I den indiska
mytologien kallas »illusionen av det absoluta»
Maya. Ramen till stycket bestod av något
dylikt filosoferande och tillkonstlat, och
slutet utgjordes av en hindu, som under
uttalandet av mystiska formler blandade en
bardryck. Detta hans oändliga svamlande var så
olidligt, att det här efter någon förställning
måste beskäras, men det lilla som blev kvar
var redan det för mycket. I Stockholm
spelades Maya på Blanche-teatern, och stycket blev
alldeles ofantligt onådigt och ofryntligt
mottaget av så gott som en enhällig kritik.
Publiken var mera belåten, och jag måste
erkänna, att jag själv vad omramningen
beträffar räknar mig till kritiken och vad den
serie tablåer som utgör det naturalistiska
stycket angår har en liknande känsla som
publiken. Det utspelas i en sjömansbordell
i Marseille och har mycket av mänsklighet
och psykologiskt intresse samt är dessutom
i hög grad roande som miljöskildring.
Med programmet följde en liten utläggning
av författaren, och jag kan ej neka att jag
något ilsknade till, då jag läste:
Dessa (de medvetna och de omedvetna) söka hos
henne, genom henne eller trots henne efter en
oändlighet, vilkens tolk hon är. Alltså minskas
glädjeflickans reella värde allteftersom värdet hos
den imaginära varelsen ökas hos mannen, den
varelse som fördunklar flickan och slutligen helt
undantränger henne.
Detta kroppens progressiva försvinnande är just
den inre handlingens våglinje, vars indelning i
tablåer markerar de olika stadierna och etapperna.
Detta är ju lika genialt som Siegfried.
Sedan jag lugnat mig, såg jag emellertid
den också här alldeles förträffligt
framställda pjäsen med tillfredsställelse. Är den
oanständig? Ja, det är ej lätt att säga. Lysten
och sensuell är den ej, bordellyrket framkallar
en viss kyla och likgiltighet. Författaren får
fram något naivt och mänskligt; vissa
scener sakna ej något rörande. All
sentimentalitet var lyckligtvis utsluten från den
naturliga delen av skådespelet.
Folkpsykolo-giskt roande i djupare mening var scenen
med den norske sjömannen och rent
dråplig den art av hederskänsla och finkänslighet
på sitt vis, som uppstod hos bordellalfonsen
och Maya, då den förre tillsammans med sin
exerciskamrat, en konstmålare, som gör ett
porträtt av Maya, bjuder sin frikostige och
rike kamrat vid värnplikten på Maya, och
konstnären något besvärad drar sig tillbaka,
ej utan att röna »flickans» djupa förtrytelse
över att hon ej ansågs god nog.
Huvudrollen spelades av fru Esther
Roeck-Hansen alldeles fulländat. Hon var så
rättfram, så vänlig, så mänsklig, så roande naiv,
denna sydfranska flicka, att man väl
förstod, att hon på sitt vis var »en bra flicka».
Framställningen utmärktes genom en ovan-
403
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
