Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Latirin
ligt lyckad utformning av de olika typerna,
och de förtjäna nästan alla beröm.
En älsklig oskuldsfull naturlighet låg över
lilla Fifine, en halvvuxen arbetarflicka, som
mot sina föräldrars befallning sprang
ärenden åt »flickorna» och av vilken fröken Gun
Holmqvist hade gjort något som man
kommer ihåg.
Av mycket enkel sort var den
detektivpjäs av Walter Hackett, som i originalet
kallas » Other men’s wi ves» och här Hotell
Pompadour. Titeln Maya kan väl knappast
kallas falsk ursprungsbeteckning, ty man får
väl förutsätta, att allmänheten har reda på,
att i hinduismen den kvinnliga principen i
tillvaron kallas Maya och »sålunda ibland
blir en beteckning för det osanna och onda
i världen». Teatern varnade ju också,
framhållande pjäsens olämplighet för ungdom.
Det var också ovanligt fullt med ungdom
under hela våren. Man ville förmodligen få
litet närmare reda på den onda kvinnliga
principen. Men den som litar på Pompadour,
den blir lurad, ty det stycket innehåller
endast mord och stölder på gammalt gott
oskyldigt anglosachsiskt vis. Det fanns i allt
detta talmi i alla fall en äkta pärla;
hotellstäderskan fru Ester Sahlin uppträdde som gäst
och utvecklade en betydande charm redan i
sin tjänarinneskepelse. Det visade sig
emellertid, att hon var en rik ladys företagsamma
syster, som skulle taga reda på det dyrbara
juvelhalsband, på vilket denna syster blivit
bestulen. Hennes franska var emellertid så
ypperlig, att jag undrar om hon verkligen
var en engelsk lady. Ester Sahlin har nu
ägnat sig åt radio. Kan man ej hysa det
hoppet, att någon svensk ingenjör i U. S. A.
eller varför inte här hemma hittar på någon
uppfinning så att man får se henne samtidigt.
Jag hörde nyligen en man som sade: »Det
antika är inte modernt nu längre», menandes
att bilmärken, grammofoner, högtalare samt
ton- och talfilmer möjligen med tillägg av
detektivromaner och detektivpjäser är det
enda som intresserar. .Sa hemsk är väl ej
ställningen. Det är för tidigt att säga, att
intresset för all finare bildning är på
upphällningen. Ser man på det som här är
frågan om, teatern, kunna vi påstå, att
klassiska stycken på repertoaren äro rikare
företrädda i Stockholm än på de flesta andra
ställen, Tyskland naturligtvis undantaget.
Aiskylos, Ben Jonson, Moliére och Strind-
berg ha ju spelats här i vår. På ett område,
som ej här beröres, operan, är den klassiska
repertoaren både stående och omväxlande i
allra högsta grad.
Naturligt blir det ju i alla fall, att ett
större antal revyföreställningar förekomma
än klassiska stycken, åtminstone under
vårterminen, och det är nog intet att ondgöra
sig över. Revyn, denna urgamla form av
teaternöje — det har ofta framhållits i dessa
artiklar — förekom troligen i urtidens
grottor och säkert under antiken. Här i
Stockholm ha vi nu under sista tiden haft många
revyer, men jag har ej hunnit se mer än
två, och bägge föreställningarna roade mig
i mycket hög grad. På Södra teatern
spelades Gösta Stevens’ och Svasse Bergqvists
— ett ypperligt revyförfattareförnamn — Det
ligger i luften. Jag minnes nu egentligen
blott från denna föreställning den heliga
dansen i det av Sven Hedin föreslagna
Buddhatemplet i Stockholm, där Kai Reiners och
den delikata Emy Ågren dansade och
lyckligtvis först efter dansen offrade sig i
Buddhas heliga eld. Skulle något dylikt
verkligen kunna tänkas i Stockholm? Men
saken ligger ju ej under Kontrollstyrelsen.
Månne ej herrar Svasse och Gösta här
sammanblandat Siva- eller Kali-kulten med
buddhismen? Men det vore kanske teologiskt
hårklyveri att anmärka på detta. Allra
roligast hade jag av Sigurd Wallén, då han
med smörig stämma och med »lockigt skör»
känslofullt tolkade Folke Bernadottes och
Estelle Manville’s mycket lyckligare
kärlekssaga än det stackars dansparets, och där
höjdpunkten var då man hörde, »hur det
svenska stålet bet genom kakans mjuka
smet». Det hugget gjorde ju t. o. m.
kommunister oroligt ömtåliga för svenska
vapnets heder.
En vacker juniafton kom jag så in på
Komediteatern och såg Karl-Gerhards Ned
med tjyvsamhällct.
Det var som vanligt en besk vidräkning
med ett samhälle, där det verkligen stjäles
alldeles för mycket redan nu och där det
finns en hel del folk som önskar stjäla ännu
mera, folk vilka åtminstone ha den
förtjänsten att de öppet tala om att de vid lägligt
tillfälle tänka mörda och plundra.
En revyanrättning måste ha ett stort
kvantum sötma, och helst — ty det är ju också
en avrättning — måste där ingå en lika stor
del beska. Sötman får ej vara äcklig, beskan
404
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
