Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fot. Almbcrg & Preinitx.
Ifigenia i Aulis. Tredje akten.
Fr å n Op er ans spe Iår
Av Agne Beijer
UNGLIGA TEATERNS
första mera betydande insats
under säsongen 1928—29 var en
repris av Glucks Iphigenia i
Aulis, som icke på åtskilliga tiotal år givits
i Stockholm. Efter endast ett par
föreställningar försvann denna opera åter från
repertoaren. Anledningen var, som i alla dylika
fall, bristande intresse från publikens sida.
Publikens ingrodda misstro mot klassiska
verk av denna karaktär är nu en gång för
alla ett beklagligt faktum, som en
operaledning oundvikligen har att räkna med så snart
den tar upp ett dylikt på sin spelplan. Men
ju större motståndet, desto större ära i att
övervinna det. Om nämligen verket är ett
klassiskt verk i anda och sanning och icke
endast registrerat som sådant i de
musikhistoriska handböckerna.
Och Glucks Iphigenia i Aulis är om något
ett klassiskt verk i anda och sanning,
präglat av den ädla enkelhet och lugna värdighet
vari Glucks store samtida Winckelmann såg
den klassiska konstens särmärke, men på
samma gång djärvt och okonventionellt i den
musikaliskt-psykologiska analysen. Vår tid,
mera härdad mot subjektiva och våldsamma
uttryck för lidelse och affekt i tonspråket än
vad Glucks samtid var, har vant sig att i
hans musikdramatiska verk se framför allt
den sidan som vätter åt nyklassicismen, den
rena linjen, det högtidliga allvaret, den
plastiska skönheten, den kyska återhållsamheten
från alla virtuoskonster och från all mondän
operafrivolitet. Samtiden såg företrädesvis
något helt annat däri — den djärva och
hänsynslösa uppriktigheten i skildringen av de
mänskliga passionerna, den över alla bräddar
strömmande känslofullheten, det stolta trotset,
den häftiga och alla dåtida begrepp om
musikalisk anständighet stötande dynamiken: med
ett ord den sida därav som vätte åt Rousseau
och Sturm und Dräng.
Denna egendomliga historiska
dubbelställning gör Glucks verk dubbelt svårfångat för
den spelledare som sätter sig fore att
levandegöra det för en modern publik. Att
problemet dock icke är olösligt visar den framgång
som Iphigenia på Tauris för en del år sedan
trots vissa uppenbara missgrepp i
iscensättningen vann, och vann just genom en
radikal anpassning efter moderna sceniska idéer.
406
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
