Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Operans spe Iår
Fot. Almberff Gr Preinitz.
B o c c a c cio. Första akten.
den nu över ett halvt sekel gamla operan
likväl äga en suggestiv kraft som ställer den
i paritet med den västeuropeiska
operalitteraturens främsta verk. Den företer samma
egendomliga blandning av primitivt och
överkultiverat som så mycket inom den ryska
konsten, tjusar med ålderdomliga och rustikt
folkliga tonfall, bedövar andra ögonblick med
den oändligt ljuva slaviska melankoli som vi
västerlänningar icke kunna stå emot, slår
ibland ut i praktfulla drivhusblomster av
tämligen kosmopolitisk och operabanal kolorit
för att i nästa ögonblick ge uttryck åt en
morbid sensibilitet, en psykologisk
introspektion av brännande skärpa. Boris Godunov
själv är tänkt som ett slags legendarisk rysk
Macbeth, en maktsjukans dystra heros,
förbränd av den eld han själv har tänt inom
sig. Rollen spelades med ett verkligt
mästerskap i det kusliga av den tyske gästen, som
visade sig vara lika överlägsen skådespelare
som sångare. Men dramats verklige hjälte är
det ryska folket själv, det förtryckta,
hjälplösa ryska folket, ett offer lika mycket för
sin egen svaghet och lättleddhet som för sina
ledares brutalitet och ränkfullhet. Geniala
och förbluffande modernt utformade äro de
masscener som i originalversionen bilda
dramats klimax och avslutning, men i den här
liksom överallt annorstädes begagnade
Rim-ski-Korsakovska överarbetningen fått byta
plats med Boris’ dödsscen inför
rådsförsam-1 ingen.
Som nyheter på operascenen, om också inte
för Stockholmspubliken, må vidare nämnas
ett par operettinsceneringar, Offf.nbaciis
Frihetsbröderna på hösten och Suppes
Boc-caccio på våren. Så särdeles stort
konstnärligt intresse äga väl icke dessa
uppförstoringar av klassiska operetter, tänkta för en
helt annan och mera intim miljö än
operascenens. Ur publiksynpunkt ha de emellertid
visat sig slå väl ut, och den ofta tämligen
banala men klatschiga ögonfägnad som
Jon-And består dem får ersätta vad som brister
i stilsäkerhet och komisk effektivitet hos våra
operaartister, som på detta område äro och
förbli mer eller mindre begåvade dilettanter.
Boccaccio föreföll mig stå på ett högre plan
än de tidigare försöken på området. Fru
Gertrud Pålson-Wettergrens sceniska
säkerhet och smak visade sig komma förträffligt
till pass i titelrollen, och Emil-Stiebels
generösa och oförargliga buffahumör gör goda
gärningar, som väga upp åtskilliga
underlåtenhetssynder från hans inte fullt så
uppfinningsrika kollegers sida.
409
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
