Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Beijer
Fot. Almberg Gr Preinitz.
Gertrud Pålson- Wettergren
som B o c c a c c i o.
Bland främmande gäster må nämnas
Martin Öhman, Hislop och Teiko Kiwa, samtliga
lika ypperliga konstnärer som beprövade
publikgunstlingar. Ett ensemblegästspel från
Wienoperan under Schalks ledning i Fidelio
och Don Juan är vidare att inregistrera som
en av teatersäsongens stora händelser. Vad
dessa överlägsna sceniska artister lyckades
åstadkomma av en så hopplöst föråldrad
dramatisk relikt som libretton till Fidelio
gränsar till underverket. Här om någonsin har
åtminstone jag för min del trott att en viss
resignation inför omöjligheten att göra
något av detta gamla puerila Rührstück från
Kotzebuetiden vore berättigad. Stycket spelas
ju sist och slutligen endast och allenast för
Beethovens skull och inte för librettistens.
Österrikarna visade hur oriktig en dylik
uppfattning är, just ur Beethovens och inte bara
ur librettons synpunkt. Vad vi gått här och
avlyssnat som konstfulla och sköna konsert-
nummer växte under deras osökt naturliga
och ändå artistiskt in i minsta detalj
beräknade samspel fram till dramatisk
uttryckskonst av gripande storhet och psykologisk
äkthet. En förutsättningslös och naiv inlevelse
i det obetydliga lilla sångspelets dramatiska
förutsättningar gav en ny mening åt
Beethovens musik, medan denna i sin tur brände
bort intrycket av förlegad känslofullhet hos
libretton. Det som det gällde var bara att
låta dem båda mötas i en kongenial tolkning.
Och frågan är om inte lösningen av det
ständigt lika akuta operaproblemet är att söka
någonstädes i närheten av den erfarenhet som
de österrikiska artisterna med Schalk och
Lotte Lehmann i spetsen här läto oss göra.
Nya spelbara operor skrivas inte i
tillräcklig mängd för att basera en hel
opera-reper-toar på dem, den saken är känd och beklagad
i olika tonarter var dag som Gud ger. Och
i de gamla operorna är en genialisk musik
blott alltför ofta fastkedjad i ett omaka
äktenskap med en libretto som inte längre
svarar mot vår tids smak. I den situationen finns
det faktiskt bara ett val — att spela de
gamla operorna, men spela dem så att den nya
tolkningen gör verket nvtt även för oss. En
sådan tolkning måste gå inifrån och ut, som
österrikarnas av Fidelio, och inte tvärtom,
som nästan all operakonst av i dag och i
går, på några få undantag när. Slentrian och
schablon och tom ytkonst, ett visst facilt
esprit d’arrangement, som i årets
Iphigenia-föreställning och de föregående årens
Verdi-nyheter, äro operans värsta fiender, dubbelt
farliga i det nuvarande prekära läget av brist
på livsdugliga nyheter. Ingen aldrig så
ypperlig orkesterledning kan i längden sona de
forsyndelser som begås på scenen. Hur ringa
och tarvligt det dramatiska underlaget för
en opera än är, negligeras kan det ej utan
att också det partitur som är byggt omkring
det förlorar sitt existensberättigande. Den
stränga Wagnerska observansen förde till ett
suveränt förakt för den efter andra principer
än de Wagnerska tillkomna operatexten. Rent
litterärt sett var föraktet utan tvivel i de
flesta fall berättigat. Men opera är nu en
gång något annat än litteratur satt i musik.
Vad det är är lättare att praktiskt
demonstrera på scenen än att uttrycka i ord, väl
att märka för den som har begåvning och
yrkeskunskap nog för att spela på den
sceniska klaviaturen som kapellmästaren på sitt
orkesterinstrument. Det är inte utan att de
arrangemang som operastyrelsen träffat i
410
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
