Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Operans spelår. Av Agne Beijer - Epameinondas. Av Abdon Furuhage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Operans spe Iår
fråga om den sceniska ledningen detta år ge
anledning till en viss oro för framtiden. De
båda nya förste regissörer som under rätt
uppseendeväckande förhållanden fått träda i
tjänst under pågående säsong ha båda från
andra verksamhetsområden gjort sig kända
som kunniga och talangfulla män och tillföra
utan tvivel Kungliga teatern en fond av
historisk och konstnärlig allmänbildning som,
rätt förvaltad, bör kunna giva god ränta.
För de ytterligt speciella och komplicerade
uppgifter som här vänta dem har dock deras
föregående verksamhet endast delvis
förberett dem. Valet av Ragnar Hyltén-Cavallius
och Gunnar Klintberg som ensamma
ansvariga för den sceniska ledningen vid vår
främsta musikdramatiska teater skulle dock vara
mindre ägnat att förvåna om icke till
teaterns förfogande stått vår erkänt främste
kapacitet på området, Harald André. Det
länder icke teaterns ledning till heder att i
denna betydelsefulla engagemangsfråga ha
låtit andra hänsyn än omtanken om teaterns
bästa spela in.
EPA MEINONDA S
Av ABDON FURUHAGE
i
Epameinondas’ avsked
— Sörj ej, min dotter, om aldrig du
ser mig
vända från Mantineia tillbaka.
Gläd dig som förr, när fåglarna sjunga
hymner till våren.
— Sörj ej, min son, om din fader blir
borta,
fallen för Spartas fiendehänder.
Gläd dig som förr och öva dig lustigt
spjutet att slunga.
— Sörj ej, Leone, min vördade maka,
om jag för sista gången dig famnar.
Gläd dig som förr och le när du minns
mig
här i min rustning.
II
Epameinondas vid Mantineia
— När jag hörde segervingarna brusa
omkring min panna, föll jag till
marken,
och ni buro mig, tappra boioter
bort ifrån vimlet.
— Nu ser jag ljuset så skönt över
Tebe.
Aldrig dess gator skall jag beträda,
hälsad av alla från portar och murar.
Ingen skall se mig.
■— Men jag ej sörjer min lyktade
bana.
Över mig faller eviga ljuset,
och nu i döden ni se mig, ni tappra,
oövervunnen.
411
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
