Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ändrade Viktor Rydberg teologisk ståndpunkt i senare år? Genmäle till doktor Lydia Wahlström. Från Einar Elg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Einar Elg
dokumentariskt påvisa och styrka de »mera
väsentliga» förändringar, som Rydbergs
teologiska åskådning enligt hennes förmenande
skulle ha undergått från slutet av 1850-talet
fram till 1895. Hon nöjer sig emellertid med
att blott insinuera, att jag bl. a. icke skulle ha
observerat Rydbergs flerfaldiga
omarbetningar av »Bibelns lära om Kristus», varvid
hon likväl noga aktar sig för att ens på
minsta sätt förråda, vilka »mera väsentliga»
förändringar hans kristologiska ståndpunkt
därunder skulle varit utsatt för. Men hon har
kanske i god tro litat till att dessa »mera
väsentliga» förändringar i Rydbergs
kristologiska uppfattning en gång för alla
avslöjats av Dr Knut Hagberg, vars »väl
genomtänkta» bok hon anser vara »raka motsatsen
till Elgs, eftersom den alltigenom spelar på
ett utvecklingsmotiv, nämligen Rydbergs
förvandling från hellenist till kristen, från
monist till dualist, från upplysningsman till
romantiker».
Hagberg söker nu verkligen också göra
troligt, att Rydberg i senare år bestämt
ändrat ståndpunkt i fråga om kristologien,
själva kärnpunkten i hans teologi. »Den man
som skrev ’Bibelns lära om Kristus’ —
säger han sid. 120 i sin bok — hade icke
samma åsikter om stort och smått som den,
vilken år 1885 vägrade förnya sin teologiska
polemik med den motiveringen, att
ortodoxiens lära att Kristus är Gud är sanningen
närmare än läran att han blott är en människa.»
Detta H: s uttalande synes mig vittna om en
anmärkningsvärd oförmåga att rätt uppfatta
Rydbergs klara uttalanden i hans brev till
S. A. Hedlund av år 1885 med anledning av
»Protestanters» uppmaning till honom att
förnya sin kyrkliga polemik. Ty H.
missuppfattar skälet till Rydbergs vägran, vilket
enligt brevet framför allt var detta: »Med
avseende på kristologien har jag intet mer att
lägga till vad jag redan har sagt». Och H.
missuppfattar Rydbergs i brevet uttalade
ställning till den i »Bibelns lära om Kristus»
från början intagna ståndpunkten. Rydberg
säger sig alltjämt fasthålla vid att hans egen
och inte ortodoxiens tolkning av den
nytesta-mentliga kristologien var den bibelenliga. På
tal om lektor Ljungberg, vars kristologiska
ståndpunkt Rydberg i »Bibelns lära om
Kristus» åtagit sig att försvara, heter det
nämligen i det ifrågavarande brevet: »Övertygad
som jag var och är( !), att det var han, icke
hans angripare, som stod på biblisk grund,
skrev jag då för att bevisa detta ’Bibelns
lära om Kristus’.» Och H. missuppfattar
slutligen Rydbergs ställning till den ortodoxa
kristologien. Det av H. åsyftade stället i
Rydbergs brev har nämligen ett litet betydelsefullt
tillägg, som helt tycks ha undgått H: s
uppmärksamhet. På de efter H. härovan
återgivna Rydbergsorden om »att ortodoxiens
lära att Kristus är Gud är sanningen
närmare än läran att han blott är en människa»,
följer omedelbart denna av Rydberg själv
genom kursivering av konjunktionen starkt
markerade villkorssats: »om ’människa’ fattas
i rent empirisk mening.» Av »Slutordet» till
4:e uppl. av »Bibelns lära om Kristus»,
vartill Rydberg i ifrågavarande brev uttryckligen
hänvisar, framgår med önskvärd tydlighet,
att han själv lika litet som, enligt hans
mening, Nya testamentet delade ortodoxiens
»empiriska» uppfattning av människans
väsen och dess därmed i viss mån
sammanhängande åsikt om Kristi fulla gudom utan
tvärtom utifrån en idealistisk antropologi
alltjämt i Kristus såg den ideala människan,
»människan sådan hon är för Gud eller den
rena gudamänniskan». Vad H. anser såsom
ett godtagande från Rydbergs sida av den
ortodoxa kristologien (Kristus andre
personen i den treeniga gudomen) innebär i
själva verket endast ett medgivande av att
ortodoxien på grund av sin låga »empiriska»
uppfattning av människans väsen ännu
saknade förutsättningar för att tillägna sig Nya
testamentets kristologi, vilken, såsom Rydberg
här säger, är »den ideala sidan av dess
antropologi». Därför finge man, menar tydligen
Rydberg, tills vidare — d. v. s. tills den
kyrkliga teologien lyckats höja sig till Nya
testamentets idealistiska antropologi och
därmed också till dess uppfattning av Kristus
såsom den ideala människan — tolerera den
ortodoxa kristologien för att icke nödgas
pris-giva övertygelsen om Kristi universella
betydelse inför människor, som ännu icke
förmått frigöra sig från ortodoxiens »empiriska»
syn på människans väsen. Detta medgivande
från Rydbergs sida innebär således — efter
vad jag kan se — intet som helst uppgivande
av den egna ståndpunkten. Rydbergs
filosofiska meningsfrände G. J. Keijser säger därför
också (i sin edition av Boströms
Religionsfilosofiska föreläsningar II: 1 s. 27) med
tanke på Rydbergs uttalande i ifrågavarande
»Slutord»: »Vill okunnigheten säga, att
Rydberg härmed svikit sin ursprungliga överty-
414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
