Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Kring Berzeliusminnet. Av H. G. Söderbaum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H. G. Sö der b aum
stod som professor vid Karolinska
institutet, förfogade han dessutom över ett med
ett blygsamt statsanslag utrustat
undervisningslaboratorium avsett för institutets
lärjungar. Detta var först inrymt i f. d.
slottsbageriet invid gamla Kungshuset på
Riddarholmen, men flyttades 1816 till den
s. k. Glashyttan på Kungsholmen.
Huruvida han här utförde någon av sina egna
undersökningar, är ovisst. Laboratoriets
efter allt att döma rätt primitiva
utrustning gör det i varje händelse mindre
sannolikt.
Den med beundran blandade
hängivenhet, varmed Berzelius städse omfattades
av sina vänner och icke minst av sina
lärjungar, låter förmoda, att han icke blott
var den store vetenskapsmannen utan även
en i ovanligt hög grad vinnande
personlighet. Flera bekräftande samtida
vittnesbörd föreligga i detta avseende, bland
vilka särskilt ett må förtjäna att här anföras.
Hösten 1829 gästades Stockholm av en
ung skottsk vetenskapsman, James Finlay
Weir Johnston, sedermera fördelaktigt
känd som en framstående
agrikulturkemist. Han besökte därunder bl. a.
Berzelius och fick under en kortare tid arbeta
på hans laboratorium. Efter hemkomsten
skildrade han i The Edinburgh Journal of
Science sina reseintryck under rubriken
A visit to Berzelius. Han skriver där
följande.
»Det är naturligt ehuru måhända fåvitskt att
hos en ryktbar man söka efter någonting mot
ryktbarheten svarande i hans yttre uppträdande.
Hos Berzelius får man söka fåfängt: han har
i sitt sätt att vara intet vare sig medfött eller
förvärvat, som skiljer honom från vanliga
dödliga. Han är så fri från viktighet,
förbehåll-samhet och egenheter, att en min reskamrat,
som jag med hans tillåtelse presenterade för
honom, av den enkla flärdfriheten i hans väsen
föranleddes att yttra: »Jag skulle aldrig trott
honom vara den store man, vartill ryktet vill
göra honom.» Han har ej heller något av den
stränge forskaren i sitt yttre, och vid första
sammanträffandet skulle man knappast ana, att
detta är samme Berzelius, om vars görande och
låtande man hort så mycket talas. Hans sätt
är en gentlemans och utomordentligt vinnande,
så att man vid närmare bekantskap villigt
instämmer i det allmänna omdömet, att om han
över huvud taget skiljer sig från andra
människor, så är det genom sin större älskvärdhet.
Hans uppmärksamhet mot främlingar, ej minst
mot utlänningar, är alltid stor, och jag skulle på
grund av hans vänlighet mot mig måhända
kunna misstänkas för att begagna väl starka
uttryck om hans förekommande sätt, därest icke
mitt omdöme om honom bekräftades av många
andra, svenskar såväl som utlänningar, vilka
jag träffade under min resa.»
Johnston tillhörde det av de stora
kulturfolken, inom vars lärda värld man vid
ifrågavarande tidpunkt visade minsta
benägenheten att till fullo uppskatta
Berzelius. Han stod vidare i ett intimt
förhållande till en man (Th. Thomson), som
sedan några år tillbaka låg i häftig polemik
med denne. Han var slutligen, såsom hans
övriga skrifter utvisa, ingalunda i saknad
av kritisk urskillning. Man torde därför
kunna utgå från den förutsättningen, att
de omdömen han fäller om Berzelius icke
på något sätt äro idealiserade, och hans
skildring vinner därigenom ökat värde
såsom historiskt dokument.
430
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
