Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Marmorbrottet. Av Erik Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Blomberg
dock att deras offer kunde inte vara
lönlöst. Förtvivlan fick aldrig helt och
hållet makt med dem. Deras liv hade trots
allt en mening.
Men bland dessa, som undergivet
fogade sig i sitt öde, lyfte sig ansikten
sammandragna som i hat. Trotsigt pressade
männen händerna kring sina verktyg och
gingo löst på klipporna i ett ständigt
raseri. Bergväggen blev för dem tyrannens
borg, vars kvadrer de bröto loss och revo
ner. Med dessa stenar skulle de krossa
förtryckaren, som hållit dem fjättrade likt
vilda djur. De sleto ut sig, de sargade sina
kroppar och färgade marmorn med sitt
blod. De trälade lidelsefullt för sin frihet,
ty befrielsens dag var också hämndens
och förintelsens. Inte heller för dem var
livet meningslöst. Det hade ett mål som
måste nås. —■
Då lyfte sig en dag havet och vältrade
i en oerhörd våg in mot stranden. Jorden
bävade, bergen brusto. Den undergrävda
staden vacklade på sin grund, valven i
marmorbrottet remnade, allt störtade
samman och krossades under stenarna.
Endast några slavar som arbetat i
skydd av de fastaste klipporna räddades
från undergång. Sedan deras väktare
omkommit lyckades de befria varandra och
skyndade ut ur klyftan. Då sågo de för
första gången staden, som hittills endast
skymtat i deras drömmar — men nu i
trasor, sargad, lemlästad. De skyndade
upp mot dess rasade murar och
sönderfallna hus och funno allt öde, övergivet.
Framför templen reste sig stympade
kolonner, och runtomkring lågo splittrade
kapitäl, till hälften nedborrade i jorden.
Det vidsträckta palatset var ett fält av
ruiner med nakna väggar och tomma rum.
Ingen svarade på deras rop utom ekot
från de brustna murarna. Allt levande
hade flytt eller begravts under samma
stenar som de brutit ur den hårda
klippan.
Den förfärliga tystnaden fyllde dem
med en ängslan starkare än de någonsin
känt i sitt fängelse under jorden. Var
fanns nu staden, som de trälat för om
dagen, som de drömt om under de korta
nätterna. Var fanns den härskare som de
ropat till efter befrielse, var tyrannen
som de längtat att få stena med sina
bördor? Hade då allt varit förgäves? Deras
förnedring, deras befrielse!
Runt omkring dem välvde sig den
tomma rymden. Och vilsna, övergivna, utan
mål eller fäste, lyfte de sina händer mot
höjden och ropade av ångest:
Herre, var är du?
Också för oss har jorden bävat, valv
och murar brustit. Också vi ha ropat till
en osynlig härskare, högt över vårt
huvud, i trots eller underkastelse, i stilla
tillförsikt eller brinnande förtröstan.
Befriade ur mörkret och fångenskapen ha vi
förgäves sökt honom bland spillrorna av
en värld. Men ingen har svarat oss, utom
ekot från den nakna rymden.
Gripna av en ångest större än
förtryckets sända vi mot det okända böner,
fyllda inte av tro, men av hunger efter tro.
Funnes det någon som lyssnade bakom
detta omätliga valv, skulle han höra ur
den jordiska rymden blott ett enda rop av
bävande röster:
Var är du, Gud?
Vem är du, Gud?
464
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
