- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
491

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Lessing pionjären. Av Klara Johanson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Lessing pio nj ä ren

alexandrinen från teatern och fastslog
blankversen som den tyska dramatiska
diktningens metrum. Ett ypperligt
takt-och stavelseschema låg nu redo att fyllas av
Goethes vibrerande själsmelodier och
Schillers stolta paradmusik.

Med detta stordåd var Lessings
teatraliska mission tilländalupen.

*



Hittills har jag dröjt vid den glänsande
utsidan av Lessings dramatiska aktivitet.
Låt oss titta in ett ögonblick i hans
verkstad. Han öppnar själv dörren med en
seigneurialt artig gest och pekar utan
förlägenhet på det med böcker och
anteckningshäften belastade skrivbordet: »Jag
måste ha hela min beläsenhet så närvarande,
jag måste vid varje steg så ordentligt
genomgå alla iakttagelser jag någonsin har
gjort om seder och passioner att ingen i
världen kan vara mindre skickad än jag
till en arbetare som skall underhålla
teatern med nyheter» . .. Kan det vara en
diktare som talar? Omöjligt; snarare en
fäsör eller något värre. Det där om
beläsenheten förefaller ju hopplöst
komprometterande. Också har Lessing fått
utstå chikaner för sin fruktbara lektyr.
På 1890-talet började en hr Albrecht
offentliggöra en till tio (10) band beräknad
avslöjning under den rättframma titeln
»Lessings Plagiate»; visserligen stoppades
nidingsverket genom författarens
hädangång.

Men det lönar sig dåligt att belacka
Lessing. I en av dessa storstilade
självdeklarationer som då och då springer
fram ur hans text har han med betvingande
myndighet och högburen modesti klargjort
sin ställning. Han undanber sig på skarpt
allvar den äran att anses för diktare. Han
vet vad det kommer an på: »Jag känner
inte inom mig det källsprång som genom
egen kraft strävar upp i dagen.. . Jag
skulle vara så fattig, så oinspirerad, så

svagsynt om jag inte i någon mån hade
lärt att hovsamt låna främmande skatter,
värma mig vid främmande eld och stärka
mitt öga med konstens synglas.»
Världslitteraturen, det speglade livet, är sålunda
hans stoffsfär och hans eggelse till
produktion. Men detta fält är ju kritikerns
jaktmark och inte poetens. Har han lyckats
i några av sina »dramatiska försök» så är
det, bedyrar han, endast och allenast
kritikerns förtjänst. »Kritiken påstås
förkväva geniet — och jag har smickrat mig med
att vinna av den vad som kommer geniet
ganska nära.»

I ungdom och oförstånd hade Lessing
sorglöst kvädit: »Ich trinke Wein und bin
ein Dichter.» Nu i fullmognadens dagar,
efter Minna von Barnhelm, Laokoon och
Hamburgische Dramaturgie, visste han
djupt och tryggt vilket andligt släkte han
tillhörde. Han var dess förste representant
inom tyska litteraturen, och såg han sig
om efter fränder fick han vända sig till
Bayle, Voltaire och Diderot.

Kritiken som journalistiskt dagsverke
eller som essaykonst har ingenting att
tacka Lessing för. Det skalkaktiga humöret
förslog inte att lyfta nybörjarens små
recensioner över den lite kryddade notisens
nivå, och ej heller sedermera, när han hade
tagit sitt rike i besittning, lät han sig
någonsin ertappas med att måla ett porträtt,
ställa fram en bok, en teaterpjäs i dess
egen belysning eller intuitivt utfylla
halvkvädna visor. Han läste
recensionsexemplaren som korrekturavdrag: för att finna
fel. De arma skribenterna fick sina krior
tillbaka med blodigt röda bockar i kanten
och därtill som oftast ett consilium
ab-eundi. Och denne magisterbödel med det
grymma löjet hade en magisk kraft i sirt
färla: den blixtrade och den dräpte som
ett brinnande svärd.

Det faller sig svårt att uppskatta
Lessings gärning som parnassens utkastare;
sedd på nära håll misshagar den en med-

491

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0539.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free