- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
498

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - På ökenvägar till Sinai. Av Joh. Lindblom

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Joh. Lindh lom

numera genomskäres av den
egyptisk-pa-lestinensiska järnvägslinjen.

Halvöns från historisk och arkeologisk
synpunkt ojämförligt intressantaste
partier finnas i dess sydliga del, nedanför den
väst-östliga tväraxeln. Där ligga på ett
avstånd från varandra av tre dagsresor med
kamel, men blott drygt fem svenska mil
fågelvägen, halvöns största attraktioner:
Katarinaklostret vid Sinai och
tempelhöjden Serabit el-Kadem. På dessa platser
kunna vi studera två högst sällsamma och
fascinerande utslag av den mänskliga
kulturen mitt i ödemarken. Härom mera
längre fram. Utom vid foten av
Moses-berget och i oasen Feiran ett par tre mil
nordväst därom finnes endast på två
ställen av den egentliga halvön någon viktigare
bebyggelse: i Abu Zenima, en liten ort
ungefär på mitten av den västliga
kustlinjen, där ett engelskt gruvbolag har sin
huvudstation och en hamnplats, samt Tor, tio
mil söder därom, karantänstation för
pilgrimerna från Nordafrika och stora delar
av Asien till Mekka och Medina, med ett
grekiskt kloster, filial till
Katarinaklostret vid Sinai.

Den finländska expedition, som i
oktober förra året besökte Sinai, tog vägen till
Katarinaklostret över Tor, där den av
klosterledningen anskaffade karavanen av
fjorton kameler och sjutton karlar var oss
till mötes, men hemvägen togo vi över Abu
Zenima. varifrån vi på en av det engelska
magnesiumbolagets båtar fördes tillbaka
till Suez.

Sinaihalvön hör geografiskt till Asien,
politiskt till Egypten. Den förvaltas av en
särskild myndighet, en avdelning av det
egyptiska krigsministeriet, som utfärdar
tillstånd att befara halvön. Stundom har
man på vissa sträckor lyckats taga sig
fram genom öknen och floddalarna med
automobil. Vi blevo emellertid förbjudna
att använda detta fortskaffningsmedel på
grund av färdvägarnas usla beskaffenhet

efter de senaste regnen. Myndigheterna
voro icke hågade att taga ansvaret för
våra liv och lemmar. Återstod oss alltså
endast kamelen, som ju också onekligen går
mera i stil med en ökenresa än
stadsgatornas och chausséernas komfortabla
motorvagnar.

Jag sade ökenresa. Det var ett
oförgätligt ögonblick, när karavanen, sedan
kamelerna under mycket oväsen bland
människor och djur äntligen blivit färdiglastade,
på scheikens order: »I Allahs namn»
styrde kurs mot öknen. De vita husen i Tor
blevo allt mindre och mindre bakom oss,
öknens sandyta allt vidare och vidare
framför oss. Längst bort i fjärran blånade
Sinaibergen; på höger sida glittrade Röda
havets indigofärgade vattenspegel. Den
som aldrig varit i en riktig öken kan
knappast förstå den stämning som råder där.
Man gripes oemotståndligt av en känsla av
hjälplöshet inför det oändliga och
övermäktiga. Alla perspektiv förändras.
Känslan för avstånd och tid förvirras. Beduinen
och kamelen bli som far och mor, man
litar helt på dem, vill intet själv, vågar intet
själv. Yrsel griper en i det starka
solljuset. Icke ett moln, icke en vattendroppe,
ingen skugga. Bländande ljus,
obarmhärtig hetta, lömskt lurande torka. Dagen
igenom hör man knastrandet av kamelernas
steg i den lösa sanden, beduinernas
barnsliga snack eller vemodiga sånger, glidande
upp och ned på tre eller fyra toner, lika
monotona och melodilösa som karavanens
tramp på den ändlösa ökenstigen. Då och
då fängslas ögat av något överraskande.
Där ligger ett kamelkadaver i sanden,
brutalt urholkat av blodtörstiga gamar och
korpar. Revbenen lysa på långt håll vita i
solen. Där ligger ett svart, skrumpnat
foster av får, förtidigt framfött av en tacka,
vars krafter tynat på vägen till den nya
betesplatsen. Där ligger en liten beduinby,
ett par tält eller några stenko jör. Några
väl beslöjade kvinnor, höljda i svart från

498

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:56:08 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1929/0546.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free