- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
500

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - På ökenvägar till Sinai. Av Joh. Lindblom

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Joh. Lindblom

B e du in typ e r.

nat rätt vanligt träd är som sagt
Sinai-akacian, arabernas s e y a 1. Det är ett vackert
träd med sitt fina gröna bladverk och sina
små gulvita blommor, som dofta mandel.
Kamelerna äro ytterst förtjusta i båda
dessa träd och försumma icke att under
marschen rycka till sig en tugga av de fina
kvistarna utan att det ringaste låta sig
genera av akacians tumslånga tornar. I
vissa trakter ger ginsten karaktär åt
landskapet. Ofta lägrade vi oss under någon
av dessa egendomliga buskar med långa,
sylliknande blad. Den knappa skugga
de skänkte förbättrades något genom
ett skynke, som beduinerna brukade kasta
över grenarna. I sandöknen har man
dessutom den typiska ökenfloran, torra,
taggiga, stundom starkt aromatiska örter,
besläktade med våra kryddväxter: mentha,
achillæa, lavendel, salvia o. s. v. På ett
underbart sätt äro ökenväxterna utrustade
för att härda ut i torkan. Somliga äro
försedda med ett enormt rotsystem, genom
vilket de suga till sig varje atom av fuk-

tighet i marken. Andra ha särskilda
vattenbehållare i form av tjocka svampaktiga
blad eller blåsor, som de fylla under
regntiden och som de sedan leva av under
torktiden. Andra reducera
transpirationsorganen till det minsta möjliga. I stället för
blad ha de smala sylar, taggar och tornar,
som icke tillåta någon nämnvärd
utdunst-ning. Andra överdraga sina blad med en
vaxartad hinna, som täpper till porerna.
Även aromen har sammanhang med
växternas självskydd. Den kommer från det
moln av flyktig olja, som växten omger
sig med till skydd för solen om dagen
såväl som för kylan om natten.

Djurvärlden är om möjligt ännu
torftigare. Då och då flyger en svärm
vakt-lar upp invid karavanstigen med ett läte
som påminner om spolens på en spinnrock.
Där rusar en hare uppför bergsbranten.
Ett par smidiga beduinynglingar rycka
tarbouchen från huvudet, väpna sig med
stenar och sätta efter honom i vilt språng.
En korp flaxar över en begravningsplats.
Vingarna blänka som ett svart plåttak i
solen. Där svingar sig en örn upp mot
berghöjden — en rar syn. Annars ser man
nästan bara kameler, får och getter.
Kamelerna äro skapade för att gå och
möjligen för att ligga, men absolut icke för att
resa sig upp eller lägga sig. Det är som
om de voro illa hopsatta av lösa bitar.
Araberna själva säga: »Sedan Allah skapat
alla andra djur, gjorde han kamelen av
resterna.» Getterna, som uppträda i
hjordar på många hundratal, äro mest svarta
och ha långa, nedhängande öron. Fåren
äro av fettsvansras. De ha sitt värde i
svansen. Idealet är nått, när svansen är
så tung, att djuret måste draga den efter
sig på en liten vagn. Jag måste dock
bekänna att jag aldrig såg något sådant fall.

Beduinerna, som befolka öknen, stå mitt
emellan naturen och historien. De som
ströva omkring på södra delen av
Sinaihalvön räknas till en särskild grupp, kal-

500

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:56:08 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1929/0548.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free