Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - På ökenvägar till Sinai. Av Joh. Lindblom - Domaredansen. Av Sigfrid Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigfrid Lindström
ger darrat under världsväldenas
jättearméer, träda för hans inre blick efter
varandra fram Assur, Babel, Egypten,
Persien, Syrien, Alexander den store. Men
historiens väg går vidare. Till sist ljuder
i hans öron ekot från det senaste
världskriget, då engelsmän, egypter, tyskar,
turkar och de av överste Lawrence till
uppror hetsade araberna drogo fram just
genom dessa trakter, för varandra efter bäs-
ta förstånd förstörande de små ansatser
till kultur, som lyckats uppstå t. o. m.
härute i ödemarken.
Men oberörd av världshistoriens
stormar ligger öknen där i sitt ödsliga
majestät, en skådeplats för de mest dramatiska
växlingar, men genom sin eviga
oföränderlighet själv en symbol för det som är sig
beständigt likt trots tidernas skiften.
D o 77i a r eda 7isen
Av Sigfrid Lindströvi
AGON vandrade fram
en skum höstkväll just
i solnedgången.
Himlen var askgrått
jämn-mulen, och det regnade sakta; inte
strilande duggregn, utan stora droppar, som föll
med jämnt så långa mellanrum att han
kunde känna vätan av varje särskild
droppe, känna hur den spred sin lätta kyla,
liksom en regndroppe bildar en alltmer
vidgad ring när den faller på en lugn
vattenyta. Han som vandrade fram, var helt
och hållet naken, men om det hade varit
så pass ljust att man hade kunnat se
honom tydligare, så skulle man ha märkt
att hans skinn inte var vitt eller solbrynt;
det var grått, ungefär med den gråa färg
som spridda snöfläckar får när det har
blåst damm och grus över dem från
vägen. Hans vandring gick fram över en
stor mosse, som nyligen hade härjats av
en mossbrand. Skogen som hade vuxit
»Här går vägen — — —
till det eviga Intets land.»
långt borta vid mossens stränder, hade
också brunnit, och likaså de träd som
hade vuxit på »öarna» i mossen. Hela
världen hade visst brunnit; kanske det
var den stora världsbrand som myter och
sagor talade om, fast den inte hade
förtärt hela jorden, utan bara förintat allt liv.
Han hade en förnimmelse av att han
fanns till, men inte av att han levde. För
vart steg han tog, sjönk hans fötter ner
i askan ända till anklarna, och längst ner
kändes askan ännu varm. Fast han gick
naken i kvällsregnet, frös han egentligen
inte; han hade en känsla av kyla, men bara
ungefär som den känsla man får en stund
efter det man en varm sommardag har
blivit genomblöt av regn; en känsla som
föreföll att bara sitta i det allra yttersta
av skinnet. Men han kände det också som
om detta yttersta hudlager var det enda
av honom som ännu hade kvar någonting
som liknade liv; vad som fanns därinnan-
508
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
