Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Domaredansen. Av Sigfrid Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Domar ed an s en
för, det var som något slags viktlös och
konsistenslös materia; kanske som lätt
sammanpackad aska. Han hade inga
tankar och inga känslor, ingenting annat än
ett slags opersonligt medvetande om
fullkomlig tomhet; det var kanske som när
man halvvaken har legat och lyssnat till
ett entonigt ljud och inte har haft
förnimmelse av någonting annat än detta
ljud, och så ljudet upphör, och man bara
är medveten om just det att det har
tystnat ; har förnimmelsen av den negativa,
<len livlösa tystnaden, inte den tystnad som
stundom tyckes fylld av förklungna toners
andar, av vålnaderna av ord som aldrig
blev sagda — — — — liksom folktrons
vålnader av ofödda barn.
Men långt borta, där synranden skulle
ha varit om det hade varit ljusare, såg
han på en av öarna i mossen några
kal-brända stammar av de granar som hade
vuxit där. När han ännu var en mänska,
hade han alltid tyckt att allting i naturen
hade ett medvetet liv som liknade
mänskornas; nu tyckte han att dessa granar
påminde om någonting som en gång hade
föreställt något mänskligt; till exempel
käppar som hade varit ryggrad åt
snögubbar, eller sädeskrakar som hade varit
stommen i fågelskrämmor. Och han
tyckte att någonting förde hans steg bort mot
dessa trädskelett, och att under vandringen
hans armar skulle ombildas till stora,
askgråa fladdermusvingar. Med några
ljudlösa vingslag, som bara rörde upp en liten
virvel av aska, skulle han flyga upp i ett
av trädskeletten, och bli sittande där som
en sovande uggla. Endast då och då skulle
han ur fjärran höra ett »u-uhu-u», som
till hälften liknade en ugglas läte, till hälf-
ten det ljud som en sovande stundom ger
ifrån sig när han halvt vaknar till av en
köldrysning. Och långt, långt efteråt,
kanske timtal, kanske århundraden, skulle han
själv svara med ett likadant ljud. Och
detta skulle vara allt som fanns.
Men längst borta i väster såg han ett
mörkrött sken, ungefär som skenet från
en vedknuta som inte har brunnit upp lika
fort som de andra, och som håller på att
slockna innan den är utbrunnen. Kanske
var det en rest av solnedgångsljuset som
glimmade fram genom de gråa
regnmolnens asktäcke; kanske var det en rest av
den stora världsbranden; kanske var det
den utbrunna solen själv, som höll på att
slockna för att sedan bli liggande som en
ofantlig slaggklump i askan. Men han
tyckte också att han hörde toner oändligt långt
borta, tonerna av en melodi spelad på fiol.
Och i hans askfyllda hjärna steg upp en
vision av en liten gosse och en liten flicka
som barfota dansade en självlärd dans på
ett vitskurat köksgolv i eldskenet från en
öppen spis. Och på en gammaldags
tre-bent stol satt deras far, en ung man med
ett manligt och godsint ansikte, som fick
ett nästan moderligt uttryck när han
tittade på barnen. Och på sin fiol spelade
han en gammal melodi, en underbar
melodi, vemodigt glättig och full av en
oefterhärmlig naiv gratie. Och barnen sjöng
orden, obegripliga för dem som ett av de
svåraste styckena i katekesen, och ändå
sådana, att de inte kunde tänka sig några
andra ord till den melodien:
• Nu vilja vi begynna en domaredans,
fast domaren är inte hemma.
Alla de som i domardansen gå,
deras hjärtan de skola brinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
