- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
514

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska noveller. Av Algot Werin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Algot Werin

fulla och frigjorda. Den sistnämnda
kategorien är fåtalig; varje jordiskt Gomorrha har
endast tio rättfärdiga. Men dessa få sanna
och fria människor bli så mycket gladare
när de finna varandra; de byta leenden som
augurer, handtryckningar som frimurare. Det
går dem sällan riktigt väl i världslig
mening. De goda bli ofta olyckliga. De bästa
kvinnorna bli inte gifta. Just på detta
område går det som allra mest på tok. Mäns
och kvinnors kärlek är ett »Puppenspiel»,
där de sköna triumfera över de kloka, och
där de rätta sällan finna varandra. Denna
författarinna har ett gott öga till de
svekfulla männen, och hon tecknar ett
förtjusande elakt porträtt av »Den oförvitlige Don
Juan», han som vandrar fram över
kvinnohjärtan i ren oskuld, »främmande för blotta
tanken att tillfoga en kvinna den minsta lilla
smärta, så fin och hänsynsfull, att man
skämdes för att säga aj, om han råkade trampa
på ens hjärta». Det finns en nypa dylikt
salt i allt vad hon skriver, och detta ger
hennes böcker deras friska smak. Hon skiljer
mellan får och getter, och mot de senare, de
vrånga, högfärdiga och hårdhjärtade, är hon
ganska sträv. Men strängheten löses i
humor, och så skapas den frihet som är en
betingelse för konsten.

Agnes von Krusenstjerna, vars
Händelser på vägen utmärka sig för samma sobra
språkbehandling och tekniska finess som den
stora romantrilogien om Tony, skildrar
också två slags människor: de säkra och de
osäkra, dem för vilka livet är bestämd
middagstid, korrekt uppförande och
målmedvetet framåtskridande och dem för vilka det
är inbillning och svärmeri, oro och ångest.
Bland de senare finns det de som likt Tony
passera gränsen mellan verklighet och
fantasi och leva på andra sidan. Fröken Holm i
berättelsen »Omkring gallret», som en tid
vårdats på hospitalet, återvänder dit, skrämd
av människors friska beskäftighet, besvärad
av deras frågor. Har man nyligen läst
Re-marques krigsbok, kan man inte låta bli att
göra jämförelser. Fröken Holm vandrar
omkring bland de friska med ungefär samma
främlingskänsla som den permitterade
frontsoldaten i sin hemstad. Bäst tycker hon sig
förstå barnen. »De sökte nog apa efter de
äldres rörelser och miner, men de
misslyckades totalt. De tultade. De snubblade. De
skrattade med hisnande skratt, om något var
roligt, eller gräto högljutt, om något gick

dem emot. Och i deras ögon lekte sagan,
den stora tokiga och härliga sagan som kan
forma om alla världar i sin mjuka,
rosenfärgade lera.»

Man behöver inte tveka om på vilken sida
författarinnans sympati ligger. I ett par
berättelser, »Landshövdingens trettondagsbal»
och »Händelser i ett rum», placerar hon en
ung kvinna mellan två män av de olika
slagen och låter mot förväntan den barnsligare
och blygare segra. »Landshövdingens
trettondagsbal» är för övrigt en
anmärkningsvärt väl konstruerad historia. Huvudpersonen
däri är en medelålders änka, som en gång
stått inför samma val som sin sjuttonåriga
släkting, men tagit miste. Denna natt har hon
ånyo att välja mellan tvenne män, och just
som hon beslutat att göra det förståndigaste
partiet väcker åsynen av den unga kvinnan,
så lik henne i det yttre, minnen till liv och
ger henne mod att följa sitt hjärta. Ett
liknande tekniskt grepp finner man i »En kväll
i ett värdshus», samlingens bästa novell.
Gästerna i ett litet värdshus vid en sydfransk
järnvägsstation få se två svartsjukedramer
utspelas, det ena i värdens berättelse, det
andra omedelbart därpå mitt i deras egen krets.

Från dessa brokiga bilder ur nutidslivet
vända vi oss till ett par böcker, som skildra
mera ensartade, provinsiella miljöer. Man har
börjat rynka på näsan åt
hembygdsnovellisti-ken. Den moderna människan är ett otåligt,
av kulturen bortskämt barn, som ideligen vill
ha något nytt. För all del, man kan leds vid
all den gedigna och tråkiga slöjden, vid den
bokförda och katalogiserade pieteten. Men
man bör inte glömma att något av vår bästa
konst är att söka inom den genren. Att man
kan vara provinsiell och gammaldags och
ändå i högsta grad kosmopolitisk och
aktuell, det har Selma Lagerlöf visat.

Vi vänta således på stora samtidsromaner,
laddade med aktualiteter och lysande av
intelligens (hur lätt att säga tulpanros!), men
under tiden skadar det visst inte att läsa
några noveller av t. ex. Hanna
Söderlund-Hammar eller Berit Spong. Den förra
berättar i samlingen Hjärtat om skånskt
bondfolk på det flärdlösa och absolut
förtroende-givande sätt som man känner från hennes
tidigare böcker.

Berit Spongs nya bok heter Knngsbukctten.
Man återfinner där med glädje den
utomordentliga novellen »Mellan jul och Petter
Katt», som för ett par år sedan stod att läsa

514

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0562.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free