Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er in
mansgatans Ulla Vinblad, visserligen en tung
och plump Ulla. Den krets hon samlar kring
sig är också tyngre än 4en Bellmanska; dess
glädje bornerar aldrig, dess brännvinsrus är
solidare, dess svordomar mer svenska, dess
sång omusikalisk. Fredman och hans yra
sällskap hade hela Stockholm för sina fötter,
med vattnen, båtarna och utvärdshuset
Majestätets grannar komma sällan utom broarna,
och deras väg är ofta kort mellan krogen och
finkan.
Men författarinnan förmår — och det är
just tecknet på hennes talang — lyfta upp
denna Trybergska societet och omge den
med poesiens guldgloria. Ja, hon lyckas så
väl däri, att man nästan aldrig har känslan
av att vara i dåligt sällskap. Som budskap
från en annan värld kommer klangen av
kyrkklockorna och höjer sinnet, vinden för
med sig svalka och doft av salt vatten och
skingrar för en stund de tunga dunsterna,
solen stiger mot zenith och skickar strålar
ner i de skumma gränderna. De sparsamma
naturfenomen som förnimmas från denna
horisont äro skildrade med oändlig
finkänslighet. Men allt detta betyder till slut föga mot
det inre ljus som bor djupt i själen, och som
hos mången lever upp först när det yttre
slocknar. Den blinda Ezaline har inget annat
att lysa sig med; för de gamla uttjänta
stackarna Fia Klax och Gorius Näbb tänder inte
längre världen några festbloss. Det eviga
ljuset lyser för alla, även de minsta och
undangömdaste. »Se, där är ej ett sandkorn i
oceanens djup, som ej skall ha sin tid att
sköljas upp av vågorna och ligga i solskenet på
stranden!» säger författarinnan med en fint
tänkt bild. Ett dylikt sandkorn är
sömmerskan Fia Klax, ett ensamt människohjärta,
omgivet av vindskupans fattigdom och
grändens mörker. Ett sandkorn och likväl en
levande oändlighet:
Underligt är ett människohjärta! Det kan vara
förbisett och glömt av andra, men det är en värld
för sig, det är alltid ett centrum i universum.
Världens stora teater rullar upp sitt väldiga skådespel
just för det ensamma lilla hjärtat. Det ser allt,
begrundar allt tyst och ivrigt från sin bortglömda vrå.
Vinden talar till det, blomman doftar för det, mol-
nen, som flyta fram på himlen, forma sig till de
underbaraste gestalter bara för att bringa bud till
det lilla hjärtat om eviga och osedda ting. I
sanning, underligt är ett människohjärta, märklig och
rik på upplevelser varje dess dag, antingen det lever
mitt ute i Guds vackra solsken, öppet som en lilja
för vindar och sol, eller det sluter sig om sin
hemliga skatt, frysande och tyst i livets gråväder. Tio
böcker skulle icke räcka till för att berätta, vad
som rör sig i en ensam människosjäls medvetande
under en enda dag!
Hur kan man veta, frågar sig
författarinnan, om det eviga ljuset, varav vi alla äro
en stråle, lyser klarare i hjälten än i »den lilla
tösen från gränderna, som värjer sin
existens och sina nöjen inom den trånga krets,
hon dömts att leva i?» Det är samma
tankegång som vi mötte i Maj Hirdmans novell
»Kamp» och som också där visade sig
estetiskt fruktbar.
Majestätets grannar av Elin Hök och
Kungsbuketten av Berit Spong äro de
böcker som recensenten vid detta tillfälle helst
vill rekommendera. De bära inte
tillfällighetens prägel, och därför läser man dem till
slut och känner även lust att läsa om dem.
En samling noveller som man däremot
antagligen aldrig kommer att läsa om är Axel
Wändahls Studenter. I alla fall tar man
— mest för ämnets skull — del av den med
ett visst intresse. Den är grön — riktigt
spe-natgrön, som redaktör Herslow sade om
Ernst Ahlgrens första berättelse. Men det
ligger energi i skildringen och ett allvarligt
uppsåt bakom, som tilldrar sig ens
uppmärksamhet. De typer denne studentförfattare
beskriver ställer man sig emellertid någon gång
frågande inför. För min del har jag aldrig
i Lund råkat den dansante och
boxningsin-tresserade juris studeranden i hård hatt och
vita handskar, som går inför med tårna och
tuggar gummi för att utveckla käkpartiet.
Inte heller hade jag en aning om att »den
yngre generationen», varom Axel Wändahl
yttrar sig ömsom kritiskt och patetiskt, gick
på restaurang för att imponera på medhavd
dam, och för att »ransonen var så lagom
avvägd att stimulera könsdriften och sålunda ge
mer utbyte av jazzen».
516
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
