Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Konstlitteratur. Några böcker anmälda av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ko n s t lit t er at 2ir
nografien. Allt fortfarande saknas en fyllig
upplaga av Egrons skrifter i konsekvent
genomfört urval.
*
En annan målares anteckningar föreligga i
Albert Edelfelts brev till sin moder, som
började utgivas 1917 och nu omfatta fyra
volymer. Den senast utkomna bär titeln
Middagshöjd och rör sig om åren 1890—95.
Han hade nått framgång och erkännande,
hade vunnit hedersmedalj på
världsutställningen 1889, bar hederslegionens
kommendörsrosett, var med ett ord »arrivé». Men
ban hade alls ej slagit sig till ro på de
vunna lagrarna, han var inte den som
stannade vid en intagen ståndpunkt, för honom
stod allt fortfarande strävan till nästa mål
sporrande. Hans fordringar på sig själv ha
växt med framgången, hans självkritik
likaså. Han är glad över erkännande från
personer, vilkas omdöme han sätter värde på —
framför allt från yrkesbröder. Men han
misstror sig själv, inte viljan men förmågan.
1891 biktar denne innehavare av médaille
d’honneur, att han nu är på väg framåt:
»Jag tror jag skulle kunna bli en bra
målare ännu, om jag finge arbeta litet mera
i fred, litet mindre beroende av pengar för
ögonblicket.» Då han är sysselsatt med den
fransk-danska prinsessan Maries porträtt,
bekänner han, att han varit på väg att bli nöjd
med sig själv som målare, men att detta
arbete lärt honom att känna sig »som en
sannskyldig rapin, som ingenting kan och har
allt att lära, allt att försöka». Han känner
sig lika ungdomlig som vid tjugu år, men
— skriver han 1884 — »jag tycker mig ha
mera att säga nu än då».
Det han nu strävar till är att se stort
och djupt och att uttrycka sig enkelt och
samlat. På en utställning i Union Artistique
i Paris 1895 fann han flertalet av de franska
kollegernas målningar innerligt tomma, utan
mänsklig medkänsla och mänskligt intresse.
Och en stor samtidig utställning av
kvinnoporträtt väckte hans avsmak för den
affekterade grace som där överflödade. »Då man
är ung», skriver han, »ser man sin egen
ungdom och livslust och kärlek i vad som helst;
de dummaste studenttal, de dummaste verser
och de hönsigaste flickor, allt sväljer man
med förtjusning. Så också med mig och
måleriet. —■ Det som gör den mognare ålderns
charme är just att konstatera det äkta gul-
det. Och därför njuter jag millioner gånger
intensivare nu än då av gammal konst och
av det verkligt goda i den moderna.»
Under dessa år målar Edelfelt »Sorg» —
som utmärker sig framför allt genom sin
ärlighet i känsla och uttryck — och
»Björneborgarnes marsch», gör förarbeten till
väggmålningarna i universitetet i Helsingfors, tecknar
illustrationer till Snoilskys Svenska bilder
och förbereder Fänrik Ståls sägner. Bland
hans målningar omtalas en, som sedan alls
ej lät sig avhöras, »Sveaborg» — en ganska
stor duk, målad hemma i Finland sommaren
1894 och utställd i Paris följande vår. Han
är då på väg till monumental stil i teckning
och målning.
Denna volyms innehåll är mycket livligt
och omväxlande. Paris är under dessa år
Edelfelts huvudstation, men han har sitt
sommarnöje hemma i Finland, och han är ofta
på resande fot. Han träffas än vid Rivieran,
än på högfjällshotell i Schweiz eller på
Gausdal eller andra pensionat i Norge. Detta blir
alltid korta parenteser i hans tillvaro,
gästspel som familjefader. Gästbesök som
konstnär genomlever han i Köpenhamn, på ett
högadligt gods i Danmark och i Stockholm,
där festmiddagarna överflöda men där han
ej tillfredsställes av sitt arbete — det för
Nationalmuseum beställda Viktor
Rydbergsporträttet, som blev hans sorgebarn, i
Petersburg — det fanns på denna tid en stad
med detta namn, i Berlin, där han befann
sig mitt inne i en högst modern krets av
unga skönandar, den storståtliga och
kortlevande tidskriften Pans grundare och
medarbetare, »hypnotiserade av det som för
denna kvartstimme anses modernt i Paris,
London o. s. v.», och i München, där han i
konstnärsklubben Allotria inandades »unken
medeltidsluft». Det är följaktligen ett växlande
och brokigt panorama som här upprullas,
och en mängd för mänskligheten och för
tiden representativa typer passera revy.
*
I två volymer Konstnärsbrev har Georg
Pauli framlagt ett tillägg till sina under de
senast gångna åren publicerade minnen ur
kamratlivet inom svenska konstnärskretsar.
Då jag förut haft tillfälle att i Ord och Bild
anmäla dessa hans minnen, har jag nu
endast att påminna om, att de sträcka sig så
långt tillbaka som till 1870-talet, då förfat-
527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0575.html
