- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
531

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Den irländska nationalteatern. Av Walter Starkie. Översättning från författarens manuskript av A. L. W. - Det poetiska dramat

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Den irländska, nationalteatern

häromåret hans oerhörda betydelse genom
att bjuda honom Nobelpriset, men det är
ej vår mening att ägna denna artikel åt
hans verk och inflytande. Vårt syfte är
att beskriva den dramatiska rörelse, som
ägt rum i själva Irland, och vi inskränka
oss till att nämna G. B. S. en passant. I
en skildring av den irländska rörelsens
öden få vi icke glömma att, fastän Shaw
och till och med Wilde vunno sina stora
framgångar i London, de dock voro av
stor betydelse, i det att de gåvo uttryck
för den nya irländska mentaliteten. Shaws
ställning som irländare har på ett
utomordentligt sätt fastslagits av G. K.
Ches-terton. »Irländaren i den engelska farsen
med sin dialekt, sin glättiga livlighet och
sin ömhjärtade ansvarslöshet är en man
som borde ha blivit formligen överhopad
med lovord och sympati, om han blott
existerat för att kunna ta emot dem.
Olyckligsvis var det så att, medan vi skapade
en komisk irländare i skönlitteraturen,
skapade vi en tragisk i verkligheten.» I en av
sina bästa pjäser, »John Bulls andra ö»,
river Shaw hänsynslöst sönder denna
känslosamhetens tendens. Shaw besitter en
gåva, vilken vi i olika hög grad finna hos alla
irländska skådespelsförfattare — en hård
intelligensskärpa, som sätter honom i
stånd att se tvärs igenom allt bedrägeri
och skrymteri. Han har ofta berättat
historien om sitt besök hos en ögonläkare,
som sade honom, att långt ifrån att ha dålig
syn var han en bland de 10 % av
mänskligheten som äro begåvade med normal
syn. Och Shaw lämnade sitt eget land
med dess helgon och lärde och gick i
frivillig landsflykt till England för att där
med detta sitt normala öga genomborra de
ömt omhuldade institutionerna i det
Brittiska riket. Likt de tidigare
århundradenas helgon lämnade han sitt fäderneslands
kuster fylld av ett allvarligt beslut att
predika en sträng troslära. Han är
aggressiv och han angriper: han är hånfull i sin

realism, och ändå skrattades det på de
flesta engelska teatrar åt hans bittra utfall
och ropades: »Så rolig, så underbar denna
irländska humor är!»

Denna tendens att förstöra romantiken
och, som Chesterton säger, »taga
förgyllningen av pepparkakan» är utpräglat
irländsk, och vi kunna finna detta
utmärkande drag i nästan alla skådespel på
nationalteatern. Shaw måste tillskrivas äran
av att ha varit den förste, som visat sina
landsmäns fundamentala egenskaper, och
detta på en tid då vi i Irland ännu
svävade på nyfunna vingar för att söka vår
fantasis sagoväsen. I den irländska teaterns
tidigaste fas steg poesiens ande ned i
dramatikernas själar och andades sin ljuva
sång in i deras hjärtan.

Det poetiska dramat.

Innan vi komma till den irländska
nationalteatern måste vi klargöra för oss
fulla vikten av den irländska litterära
teaterrörelsen, vilken väsentligen var en del av
Ibsen-rörelsen i det europeiska dramat
och vilken ledde till grundandet av The
Independent Theatre i London. The Irisk
Literary Theatre, som grundades 1899,
sammanförde Edward Martyn, George
Moore och W. B. Yeats. Edward
Martyn, författaren till »The Heather Field»,
och George Moore förfäktade ett
kosmopolitiskt drama, Yeats vände sina tankar
till Irland själv. Sedan inkommo i
rörelsen Lady Gregory, Standish O’Grady,
George Russell (AE) — vilka alla
samverkade till att giva den nya rörelsen dess
slutliga irländska prägel. Det är
intressant att bläddra i »Beltaine», den
irländska litterära teaterns tidskrift, under åren
1899 och 1900, emedan den visar hur
öppet litterär den nya teatern tenderade att
bliva. Ibsen nämnes om och om igen
såsom den vilken inspirerat den nya
rörelsen, och runt kring honom sådana gestal-

531

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0583.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free