Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Den irländska nationalteatern. Av Walter Starkie. Översättning från författarens manuskript av A. L. W. - Det realistiska dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den ir länds ka nationalteatern
dan får hon höra att han har gått i döden
hellre än att förråda sina vänner, och
stycket slutar med hennes »caoin» av sorg och
resignation. Sådana skådespel skola alltid
intressera publiken på en folklig teater.
Lady Gregory har också gjort ett gott
arbete med sina översättningar från Moliére
och Goldoni, fast hon med detta har
kommit deras skådespel att krympa ihop till
miniatyrer, långt bort från livet i det
latinska Europa.
Vid sidan av Lady Gregory kunde vi
ställa William Boyle, vars humor är av
samma facila slag. Ett av hans skådespel
»The Eloquent Dempsey» samlar alltjämt
en fulltalig publik och roar, ty den
satiriserar ytterst skickligt den politiska
opportunismen hos en lantlig krogvärd, som
alltid lyckas vända kappan efter vinden. I
sådana stycken finns det alltid en god del
som är artificiellt: i »The Eloquent
Dempsey» är tricket med nattrocken, som är
grön utanpå och gul inuti, lika dåligt som
något påhitt hos Scribe-epigonernas
Sar-dou-manér. I »Family Feeling»
koncentrerar sig hela pjäsen omkring
irlands-ameri-kanen, som kommer tillbaka till sin
födelseby fylld av energi och önskan att
reformera grannskapet, men som slutar med
att sjunka tillbaka i samma apati som alla
de övriga. Boyle har gåvan att finna goda
intriger, men han har icke skicklighet nog
att utveckla dem och höja dem över den
rena farsen.
Med större intresse vända vi oss till
Padraic Colums verk, ty han tar sin
inspiration från landets mylla. I »The Land»
möta vi det ytterst realistiska dramat om
bonden, utan den poesi med vilken Synge
förädlat hans arbete. Murtagh Cosgar är
lika fäst vid sin jord som bönderna i
Zolas »La Terre». Han har förvärvat den
genom otaliga uppoffringar, och denna
ideliga kamp har gjort hans karaktär
bitter. Det finns två konflikter i pjäsen, en i
Cosgars själ, den andra inom Ellen, hjält-
35 — Ord och Bild, s 8: c årg.
Lady Gregory.
innan. Hon är dotter till en fattig,
oföretagsam bonde, Martin Douras, och
förlovad med Cosgars son Matt. Den gamle
vill icke veta av partiet, eftersom Ellen
icke får någon hemgift. Matt vill ändå
inte förlora henne, och det kommer
sålunda till förbittrad strid, ty Matt är arvinge
till den dyrkade jorden. Ellen är å sin
sida en ung flicka av iberiskt påbrå: hon
vill inte fastna i en bondhustrus lott och
leva ett liv av ändlöst slit på gården. Hon
ser sina flickvänner fara på skepp till
Amerika och bo i rika städer. Till slut
lider gamle Cosgar nederlag, ty Matt ger
vika för Ellens övertalningar och reser till
Nya Världen med henne. Och fastän
pjäsen är en komedi, se vi i slutscenen den
gamle ensamme mannen, som fått sin rygg
krökt i arbete för den jord, som skulle
övergå till hans son och fortsätta hans
namn. Vad nytta var det nu att streta med
näbbar och klor för att behålla jorden, när
sönerna vända sina ögon från den och
utvandra till nya sfärer? »The Land» är,
S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
