Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Forna blå somrar. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F o ma blå s o mr ar
Av Fredrik Vetterlund
S-VÅRTERMINEN var slut.
I / / <J Skolexamen med sin
munt-I / ra upprymdhet och spän-
J/ ning, med festklädda föräld-
rar och lärare och rektor, med högtidlig
avslutning på lärosalen och tal av eforus
och flyttningar och diskussion och stim och
sorl hade varit, och de första
junidagarna efter examen voro vilan och
tidlösheten själv.
De steg av hundratals fötter, som
dagligen på bestämda tider klapprade till och
från läroverket, hördes ej längre, och
skolplanen låg ödslig i sommarljuset.
Bara ett fåtal bland pojkarna hade hem i
staden, de flesta försvunno ut till den
namnlösa landsbygden. Det var liksom
tommare och lugnare på gator och torg,
och jag njöt av deras ro.
Åter fick man helt råda över si;n tid,
gå och komma som man ville, läsa det
man ville. Blott vara tillsamman med sina
närmaste och någon intim pojkvän, som
kanske själv snart reste bort — vara
tillsamman med sin egen ensamhet och
solskenet över världen.
Uppe i våningen dragas persiennerna
för. Rummen ligga en smula halvskumma
och tråkiga. Efter några dagar säger jag
till min vän:
— Henrik, vi måste företa oss något
olovligt! Ska vi bombardera skutorna
eller vad? Och från de korrekta moderna
rummen ned genom vår gamla
klosterbyggnads tämligen murkna baktrappa
hamna vi på stora gården och springa
barhuvade omkring bland dess lustiga
krokar och vrår och höns och katter — och
ned i vår port, där vi ha ån och skutorna
och sjömännen ett stenkast ifrån oss.
Vårt närmaste friluftsrike! Lycksaligt
lösta från vintermörker, slask och snö,
från en vårvinters vassa ljus och
blåfrusna tristhet! Solhettan bränner kajen och
lockar fram från magasin och skepp
lukterna av säd, av tjära och trä, ack så
välbekanta just här. Sjömännen syssla i
lugn på däck när plötsligt gammal
äppel-kart och trådrullar ooh andra projektiler
dansa ned omkring dem. Rätt vad det
är, sätter en av dem efter oss i porten.
Men rusiga av skämtlynne, luft och ljus,
springa vi pojkar upp igen i rummen för
de skojiga gamla knakande trapporna, gå
runt och komma helt oskyldigt tillbaka
ut på kajen, medan skepparn röker pipa
nere på skutan och den lilla staden
omkring oss ligger alldeles middagsblank . . .
Det är verklig sommar — och sommar
är det också, när en blå morgonstund vi
tvenne vandra södra vägen ut mot
strandens tallplantering. Förbi stugorna, där
fiskarnäten spännas upp bland friska
lövträd, som glindra i solen över en
vegetation av vilda gräs, blåklocka,
ranunkelguld. Förbi lotshyddan och rakt in bland
tallarna, som skola binda flygsanden. De
äro låga och täta, men en liten
tillflyktsort hitta vi alltid därinne, vi slå oss ned i
den vita varma sanden, och livet leker.
Med oss ha vi portörer, som innehålla
plättar, hallonsylt, sockerdricka och —
554
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>