Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tionde häftet
- Forna blå somrar. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Vetterhmd
punsch. Punsch som vi slå upp i tjocka
grönslipade glas och hålla mot solen, så
att den gyllene vätskan i det gröna blir
en fest för ögat, och det är att börja med
huvudsaken. Punsch till plättar med sylt
— på morgonen — hållen upp och
glödgad i solen! Det är inte efter reglerna,
men vad veta vi om regler, och vad bry vi
oss om dem! Punschen blir ej bara
vacker, den ökar vår livsglädje utan tvivel,
men inte så mycket att det generar. Och
inte ett spår hindrar den oss att tvärtemot
enklaste hygieniska abc springa direkt ut
i havet och bada kallt, och denna
fräckhet förbluffar gudarna därhän att de
lämna den ostraffad!
Och vi återvända till vår tillflyktsort
mellan de låga tallarna, vi äro avkylda
men uppsluppna och lyckliga under solen,
i barrdoften, i havsluften.
* *
*
Henrik reser, och sommaren blir allt
mera gyllene enslig.
Solen bränner. Rummen bli kvävande
varje eftermiddag, fastän persiennerna ha
fällts. Torget nedanför dränkes i hetta
och ljus.
Men tjugu minuters väg ut ligger ju
stranden — långt från gator och torg,
tycker man, och över detta friluftsrike
öppnar sig eftermiddagsvalvet djupt och
milt och allvarligt — över vita
sanddyner och kust och ett mörkblått hav med
nakna kroppar ut bland böljorna.
Dock -— denna närliggande badstrand
är icke nog. Några av de mina ha åt sig
utsett en annan. En fjortonårs pojke kan
gott följa dem och bada litet därifrån —
ute på den ödsligare stranden, bland det
vildare vågsvallet på andra sidan av vår
stads åmynning.
Det är ett äventyr att komma dit ut!
— ett äventyr av blå lyrik. Hur idyllisk
först vår välkända gamla bukiga träbro
över ån med alla fartygen — träbron, som
leder in i en förstad av troskyldiga
gamla hus och djupaste grönska. Därpå
den ståtligt lummiga almallén, ännu på vår
utmarsch genomstungen av
eftermiddagens tidiga gyllne pilar, allén som hör
kammarjunkarbostället till, där det
ligger i förnäm isolering, och som slutar med
ett rött träplank . . . Men genom en liten
port i planket smiter man ut till den
riktiga äventyrs friheten bland brädgårdar
och skräpplatser och vattensamlingar med
all tänkbar oregelbundenhet och lustig
förvildning.
Och över alltsamman högsommardagens
azurvalv, som långt borta inramar ett lågt,
allvars fullt skogsbryn. Något fjärran
vemod bor däri. Så tänker jag mig
skogsbrynet vid en finsk eller sibirisk mo.
Där skola vi igenom, på andra sidan
ligger den ödsligare stranden med det
vildare vågsvallet.
— — Och vi äro därute, människor
och hundar, ty hundarna få alltid följa
med! Hur fjärmade från staden och
föremålen hemma i våra rum och allt
vardagligt, vida mer än då vi bara gå ut till vår
vanliga badstrand på vår egen sida om
ån. Är det vårt eget Kattegatt eller något
fjärran nordhav? Men sommarens
kolossala kupol välver sig lika varm, och då vi
badat och på hemfärd några ögonblick
slå oss ned utmed sandvägen genom en
barrdoftande skogsglänta, ser jag
talltopparna lysa så gyllene mot det djupblå, att
jag aldrig glömmer det:
’Kom, du min vän i skogen
Kom, vid min sida sjung!
Skogen är evigt trogen
Livet förgår som kvällens fläkt.»
En stund av sommareftermiddagsvila
och azurklar, hög, fullkomlig ro!
Och vi komma ut ur skogen och skrida
ånyo förbi skutorna i ån, mellan brädgår-
555
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0607.html
