Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Posthumt av Ernst Ahlgren och Ola Hansson. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot Werin
har uthärdat ett bysamhälles småaktighet och
tryck, därav kommer det sig att hon med
förkärlek skildrar män och kvinnor som äro
lika starka, fria och sunda som hon själv,
och att hon jämt förhärligar livsmodet,
själs-spänstigheten, den oräddhågade
självkänslan. I den skånska slättbild som Ernst
Ahl-gren som ung vardagligen haft för ögonen
söker han åter förklaringen till att
horisonten i hennes berättelser är så vid och
skildringssättet så konturlöst. På denna punkt
blir Ola Hansson som så ofta i sina
litterära essayer subjektiv i sin tolkning.
Konturlösheten är ett utmärkande drag för honom
själv, men inte för Ernst Ahlgren, hos vilken
allt är klara linjer och fast form. Det
skånska åttiotalets två främsta författare komma
från samma trakt och äro båda skott på
gamla släkter, i vilka kraft och begåvning
gör sig gällande, där den själsliga
belastningen på det hela taget är stark och
balansen understundom förloras. Men de äro
varandra sinsemellan mycket olika. Bondsonen
Ola Hansson var ett förfinat kulturblomster,
en sensitiva, medan Ernst Ahlgren, dotter
till vad man förr kallade en ståndsperson,
var en betydligt härdigare växt. Han var
romantiker, hon realist. Hans begåvning låg
åt det lyriska hållet, hennes lika avgjort åt
det episka och dramatiska. Av den humor
som ligger i skånskt lynne ägde hon ett
rikt mått, han däremot ingenting alls. Hon
hade ett helt annat grepp om verkligheten
liksom också om publiken än han. Hon var
en resolut natur, idel medvetenhet och iver,
med en primitiv livsaptit, en arbetsmyra som
under ett kort rastlöst författarliv gjorde sitt
yttersta, och till allt detta en fåvitsk jungfru,
som lät lågan blossa tills oljan var
förbrunnen. Han älskade det vegetativa livet, de
nattliga drömmerierna. Han försjönk i
naturstämningar, då hon ägnade sig åt oförtrutet
människostudium; han var med andra ord
naturalist, hon humanist. Titlar som Notturno
och Sensitiva amorosa å ena sidan, Pengar
och Fru Marianne å den andra bära i sig en
antydan om denna väsensskillnad. I det brev
vari Ernst Ahlgren tackade Ola Hansson
för det porträtt han tecknat av henne i
»Literära silhuetter» (1885) med ledning av de
båda böckerna Från Skåne och Pengar,
säger hon sig ha svårt att ta till orda
omedelbart efter att ha läst honom: »Ty ert språk är
smidigt och mitt är kärvt.» Den skillnad hon
till en början trodde vara övervägande for-
mell visade sig snart vara av inre art. De
avlägsnade sig mer och mer från varandra,
och den djupa divergensen blev helt
uppenbar när Fru Marianne och Sensitiva
amorosa år 1887 sågo dagen. Det är ur flera
synpunkter — litteraturhistoriska,
person-och folkpsykologiska — övermåttan
intressant att jämföra dessa två verk. De visa
latituden inom åttiotalet, men också inom
skånsk diktning överhuvud, där det robusta
och det ända till sjuklighet finkänsliga
städse framträder sida vid sida.
Det hade emellertid Ernst Ahlgren och
Ola Hansson gemensamt att de inte trivdes
i sin hemprovins utan drogos till Köpenhamn
och kontinenten. De hade båda ett behov att
emancipera sig, att bryta sig ut ur sina
givna miljöer, ett behov som var uppammat av
den revolutionära tiden. Ernst Ahlgren
försmådde t. o. m. att dö i Hörby, och hon
begärde att bli begravd i den danska
huvudstaden. Ola Hansson irrade som en förlorad
son kring på den europeiska kontinenten och
slutade sina dägar i dess östra utkant; på
skånskt initiativ fördes hans stoft till Lund.
I nämnda stad ha de båda författarna efter
döden funnit en tillflykt; dess
universitetsbibliotek hyser sedan några år tillbaka
Ernst Ahlgrens litterära kvarlåtenskap och
har nyligen mottagit även Ola Hanssons.
Nästan samtidigt med att nya dokument ur
den förra sett dagen i Ernst Ahlgrens av
Axel Lundegård ur dagboksanteckningar och
brev sammanställda levnadsteckning, har en
märklig posthum diktsamling av Ola
Hansson lagts inför publiken. Den utgör första
bandet av en i bokhandeln ej tillgänglig
bib-liofilupplaga av Ola Hanssons efterlämnade
skrifter, vilken utges av Hjalmar Gullberg
och kommer att omfatta fem volymer.
I.
Med anledning av en brytning som ägde
rum mellan Axel Lundegård och Ernst
Ahlgren talar den förre i sina kommentarer
till Stora boken om hur lidelsefull och sårbar
hon var. »Hennes känsloliv var som den
bördiga jorden under hetare luftstreck. Så bjärta
blommor och så vassa taggar alstras sällan
av vår bleka sol. Själva rikedomen i detta
känsloliv kom också alla hugskott att skjuta
skyhögt till väders och kasta skarpa
skuggor över hennes väg. Dagboksbladen vittna
572
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
