Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Posthumt av Ernst Ahlgren och Ola Hansson. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Posthumt av Ernst A III gren och Ola Hansson
Victoria Benedictsson
ständigt om hennes överkänsliga och starka
sinnes utomordentliga mottaglighet för
lidande som för glädje.»
Det är en fin karakteristik av en som
känt Ernst Ahlgren väl. Hon var jämte
Strindberg det starkaste temperamentet i det
svenska åttiotalets litteratur. Handlar
Tjänstekvinnans son om en man som är lika
mottaglig för intryck som häftig i sina
reaktioner mot dem, som över huvud är ytterst
känslig för allt tryck, så lär man i Ernst
Ahlgrens »journal intime» känna en kvinna
som ständigt kämpar för sin frigörelse. Hon
lösgjorde sig vid 21 års ålder från
föräldra-myndigheten, men hoppade därvid ur askan
i elden, i det att hon band sig vid en äldre
man, med vilken hon inte hade något
gemensamt. I tretton långa år var hon fru
Benedictsson i Hörby, en kvinna som levde i små
förhållanden och fick lägga strama tyglar
på sitt oroliga sinne. Hon kände sig som en
livstidsfånge och slipade ihärdigt de verktyg
med vilka hon tänkte ta sig ut. I sinom tid
blev hon färdig, och då emanciperade hon
sig från man och familj och bröt sig ut ur
Hörbymiljön, som hon avskydde. Hon
kallade sig Ernst Ahlgren och skaffade sig t. o.
m. visitkort med detta namn. Det var för
henne inte en författarpsedonym som många
andra: den innebar att hon skilde sig från
sitt kvinnliga kön såväl som från sin
borgerliga karaktär. Som Ernst Ahlgren for
hon till Stockholm för att inta sin plats i den
litterära världen. Hennes anteckningar från
vistelsen i huvudstaden vittna emellertid om
att hon inte kände sig hemma där. »Hela
mitt inre våndar sig under ett undertryckt,
jäsande hat», skrev hon ett par dagar efter
ankomsten. »Alla dessa människor äro
fiender till min innersta strävan. De ta livet
liksom på lek, och för mig är det allvar.»
Kanske har hon, när hon utgöt sig så i sin
dagbok, tänkt på Runebergs ord:
De skämta med fröjd och med smärta,
på lek de tåras och le,
blott jag har mitt brinnande hjärta,
o, vore jag utan som de!
Längre fram satte hon raden: »på lek de
tåras och le» som motto till romanen Mo-
573
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
