Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Posthumt av Ernst Ahlgren och Ola Hansson. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Posthumt av Ernst Ah l gr en och Ola Hansson
hos köpenhamnaren Herman Bang och
skåningen Ola Hansson, var Ernst Ahlgren
djupt emot. Vår egen nationella estetiska
renässans, som var av en annan, sundare
natur, fick hon inte uppleva; Vallfart och
vandringsår utkom samma år som hon dog.’
Ovisst är hur hon skulle ställt sig till denna
nya fantasikonst.
Åttiotalets sannings- och uppriktighetskrav
behöll Ernst Ahlgren in i det sista; den åt
eftervärlden lämnade dagboken blev hennes
eget offer på ärlighetens altare. Just detta
var väl epokens stora och bestående insats
att den lärde oss att fatta realiteter, som
klassiciteten förnämt förtigit och romantiken
förskönat. Avigsidan härav var en förkärlek
för naken och brutal skildring, för buttert
sanningssägande och grälmakeri, en ängslig
ärlighet, som blev till en tvångströja för
känslo- och fantasilivet.
I ett brev till Lundegård i88(f finner man
ett resonemang som är betecknande för
brevskrivaren, adressaten och tidsandan.
»Jag kan skratta åt mig själv», säger Ernst
Ahlgren. »Det är som om vi
kulturmänniskor bestodo av två olika varelser. Hos mig
är den ene av dessa två så rädd att bli
föraktad av den andre. Och det är otroligt
vilka hårfina små konflikter, som kunna
uppstå av det. Och det är lika otroligt hur
svårt det är att ha någon aktning för sig
själv när man ger akt på, hur lätt man
vill slinka in i ett kryphål, och hur
bekvämt man tycker det är att bara fernissa
upp det som man tycker ej tål vid att
skärskådas närmare. Jag känner mig alldeles
rasande ibland över att det skall vara så
omöjligt att vara sann emot sig själv eller
någon annan. Skulle jag tro på ett medvetet,
fortsatt liv efter döden, så skulle det just
vara detta begär efter sanning, som skulle
komma mig att tro på det. För det att vår
varelse en gång skulle kunna utveckla sig
till det som här är en omöjlighet.» — Det
är äkta åttiotalism.
Ernst Ahlgren sade »vi kulturmänniskor»
med en känsla av stolthet över att
liksom adressaten höra till de moderna, de
avancerade. Men man tycker sig förnimma
en aning av tvekan och osäkerhet i rösten.
Hon var i själva verket ingen
kulturmänniska. Hon var ett vilt temperament, som
till nöds snörde in sig i tidens sällskapliga
och litterära konventioner. Hör dessa
utbrott i dagboken och i brev:
Gud i himlen, varför skall jag vara en sådan
vilde, när jag lever i ett civiliserat land! Varför
skall jag längta så brännande efter frihet, när det
icke givs någon frihet på jorden!
(Dagboksanteckning i Stockholm 1885.)
Alla ni andra äro stockholmare, världsmänniskor,
bokmalar, teoretiserande filosofer. Och jag är inte
som de andra: fru Edgren, fru Agrell och fröken
Roos. Jag är emot dem som ett skånskt julträd
mot fina drivhusväxter. Jag kan inte tala som de,
inte skriva som de, inte tänka som de! Aldrig i
evighet! (Brev till Hellen Lindgren 1886.)
Nej, ensamhet och frihet! Ensam i stora
främmande städer, fri bland människor av vilka icke en
vet vem rnan är. Försvinna — spårlöst försvinna
för en tid, arbeta som en mullvad och så skjuta
upp en hög för att beteckna den väg, man gått.
Få gå i gamla kläder, liknöjd om man ser ut som
en kringstrykande vagabond — inga utgifter för
fåfängan och andras narraktighet utan endast för
livets nödtorft. Zigenarliv — hem över hela
världen utom där det är trångt! Då kan jag kanske
bli mig själv. Vanka i alla väder. Stark och härdig
som en gammal gatsångerska. (Dagboksanteckning
i Hörby 1886.)
Jag är så otäckt, så oresonligt revolutionärt
anlagd i grunden. Det konventionella
sällskapslivet är bara ett tryck för mig; jag känner mig
som en indian, den man klätt i frackkostym och
vit halsduk. Därför vill jag icke göra bekantskaper
här i Köpenhamn. Köpenhamnarna är så förfärligt
europeiska, så civilicerade. Bä! Jag är för mycket
av en zigenare. Och så har jag så svårt att
fördraga fruntimmer. (Brev till Karl af Geijerstam
från Köpenhamn 1887.)
Vilde, indian, zigenare, vagabond,
revolutionär — det är de benämningar hon ger
sig. Hon var sådan »av natur, av böjelse,
av opposition emot hela fädernets och
mödernets nedärvda ämbetsmannahögfärd».
Hon hade inte väl enrollerat sig i Det unga
Sveriges författarfalang, förrän hon steg ut
ur ledet. Det förargade henne att den
svenska litteraturen skulle vara ett lydrike
under Brandes et consortes, »judekotteriet i
Köpenhamn», som hon försmädligt
uttryckte sig. Solidariteten, den dygd som
individualisten Georg Brandes inskärpte hos sina
trogna, var henne en förargelse. »Jag
känner mig som en ursinnig människa i
folkträngsel», skrev hon vid ett tillfälle. »Plats!
Skola vi vara länkade tillhopa som en
karavan?» En annan gång utbrast hon: »Och
vad är det för varelser, som kräla omkring
mig? Svaga, dubbla, fega, falska.
Omyndiga barn elle-r fjolliga narrar. Visa mig en
med ett arbete, som jag kan dela och jag
skall lyda honom som en slav. — Prat! Här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
