Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Posthumt av Ernst Ahlgren och Ola Hansson. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Posthumt av Ernst Ah l gr en och Ola Hansson
Ola Hansson.
Det sköna — och en chimär är så god som
en ånn — är värt att man dör för det; och
en människas hjärta, som gått under, skulle
vara ett heligt rum — liksom i forntiden
ställen där blixten slagit ned ansågos
heliga.» Liksom Ola Hansson är Vilhelm
Ekelund en subjektiv tolk. Det sköna — det är
den chimär som han själv är förhäxad av
och beredd att dö för. Ernst Ahlgren
dyrkade det sanna. Hon ville vara absolut sann
och hel, och när hon inte lyckades i detta
uppsåt, ansåg hon det inte värt att leva.
Sina dagböcker lämnade hon efter sig till
förklaring och försvar.
II.
Ola Hanssons litterära kvarlåtenskap är
inte så intressant som Ernst Ahlgrens. Han
levde tillräckligt länge för att överleva sig
själv och för att ge ut sina samlade
skrifter och i samband därmed göra
slutinventering i skrivbordslådorna. (Om han
nu hade något skrivbord med lådor; under
sin irrande tillvaro fick han deponera ma-
37—Ord och Bild, ♂8:e årg. ~L
nuskripten var det bar till.) Men vissa
omständigheter gjorde att han, medan han
levde, inte kom till att publicera allt som
verkligen var värt att tryckas. Den stora
diktsamlingen Tio år i hövdingatider vågade sig
ingen förläggare på, därför att författaren
inte tillät någon gallring utan begärde att
få hela buketten överräckt, med alla de
mindre sköna blomster den innehöll. Nu har
utgivaren av Ola Hanssons efterlämnade
skrifter, Hjalmar Gullberg, haft fria
händer och ur det voluminösa manuskriptet
gjort ett urval, som visar skalden från hans
bästa sidor. Det lägger inga nya drag till
den bild vi redan ha, men det förstärker
intrycket av hans lyriska begåvning.
Förstärker är kanske inte rätta ordet om en
poesi som verkar framför allt genom sin
mjukhet, sitt fina utlyssnande av språkets
alla stämningsförlänande tillgångar. Det
intryck samlingen ger är ovanligt serent,
kanske mer så än det man får av någon
av Ola Hanssons andra diktböcker. Men att
instrumentet inte är helt märker man strax;
något annat var ju inte att vänta av den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
