Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den irländska nationalteatern. Av Walter Starkie. Översättning från författarens manuskript av A. L. W. - Det psykologiska dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walter Starkie
matiker kan han först inordnas bland
bondedramernas författare. Synge dog 1909,
och det var detta år som gjorde Lennox
Robinson bemärkt, då hans första
skådespel »The Clancy Name» framfördes. Här
följde han troget författare som Synge
och Colum, men det finns mycket litet
poesi i denna mörka tragedi. Mrs. Clancy,
hjältinnan, är en typisk bondekaraktär:
hon är energisk och hård. Fastän gården
är starkt tyngd av skulder, är hennes sega
arbetskraft så stor, att hon betalar dem
alla och lägger av litet åt sonen John, som
betyder allt för henne. Hon har bondens
hela familjestolthet, och hon betraktar John
som den som skall göra heder åt namnet.
Men så bryter tragiken in i hennes liv,
när hon hör att sonen har begått ett mord.
Han har aldrig blivit upptäckt, men han
omtalar hemligheten för sin mor. Han
vill bekänna för polisen i avsikt att lätta
sitt samvete, men hans moder vill inte låta
honom göra det, ty det skulle döda henne
att bli brännmärkt som mor till en
mördare. »Vad skall det vara bra för
egentligen? Du kan inte väcka Jamsey till liv,
om du går och talar om det för polisen.
Du bara dödar mig, och det är inte ett
mord, utan två du då har på ditt samvete.»
Pjäsen börjar bra men slutar med ett
»Deus ex machina»-självmord av John,
när han försöker rädda ett litet barn
undan en skenande häst. Lennox Robinson
är ej i stånd att till fullo utnyttja en
tragisk situation. I det avgörande
ögonblicket drager han sig alltid tvekande tillbaka
och synes analysera sina egna känslor. Han
låter aldrig sitt geni störta framåt i dess
egen rytm. Hans bästa egenskaper komma
fram i en subtil teckning av rollgestalterna
och i dialogen. Ingen av de moderna
dramatikerna i Irland når upp till hans
skicklighet i att omärkligt bygga upp en
situation genom suggestiv dialog; däri liknar
han sådana firade moderna dramatici som
t. ex. Benavente. I »Harvest», där vi få
en mycket intressant analys av
ur.dervis-ningsproblemen i ett lantdistrikt, visar han
oss hela den tarvliga småaktigheten hos den
provinsiella borgarklassen. Fadern har
arbetat på gården hela sitt liv och har
försökt att giva sira barn uppfostran, med
den påföljd att de alla bli odugliga till
lantarbete. En blir misslyckad advokat, en
annan präst, en tredje apotekare. Alla
lämna de sin far och hemmet utan en
tanke på att upprätthålla detta. Lennox
Robinson är alltid mer hemma hos
medelklassen än bland bönderna, och av detta
skäl skulle vi kunna kalla honom »den
irländska medelklassens dramatiker».
»Harvest» är ett skådespel som innehåller
samma problem som Colums »Land», men
Robinson behandlar ämnet på ett alldeles nytt
sätt. Han gräver icke djupt i myllan, utan
han vandrar in till städerna, där köpmän,
krögare och en medelklass av
bondeursprung föra en monoton, overklig tillvaro.
Hans funktion inom den irländska teatern
är mycket viktig, ty han ledde den bort från
dess starka elementära krafter fram till
modern psykologi. Han har försökt en
mångfald olika former av drama, och alltid med
anmärkningsvärd framgång, ty hans stil
är plastisk och hans sinne alltid
mottagligt för de nya idealen ir.om europeiskt
drama. Efter att ha skildrat lantlivet
vände han sig till det politiska skådespelet. I
»Patriots» beskrev han hur en revolutionär
ledare, som för många år sedan satts i
fängelse, återvänder. Denne kommer tillbaka,
full av förhoppningar på den nutida
ungdomen. De skola samlas omkring honom
och höja upprorsfanan. Allt eftersom
tiden går ser han att hans entusiasm är till
ingen nytta, tv landets ungdom tänker
endast själviskt på att roa sig, och den förra
glöden har slocknat. I slutet av pjäsen
skall han hålla ett tal för sin sak i en
offentlig sal, och han bestiger plattformen.
Men ack! ingen har kommit för att höra
honom, och vi se vaktmästaren komma in
594
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
