Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den irländska nationalteatern. Av Walter Starkie. Översättning från författarens manuskript av A. L. W. - Det psykologiska dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walter Starkie
headed Bov», att den är bondekomedins
fulländning och att den är utan motstycke
på engelskt språk. Det är synd att de
irländska författarna ej hava skrivit flera
pjäser av denna typ: alltför ofta vältra de
sig i Misströstans Dy och ropa ut sina
lidanden. Vad som behövs i Irland är
mindre av den bittra pessimistiska andan och
mera av det friska skrattet, ty med skratt
kunna vi tukta oss själva. I sina senare
skådespel har Lennox Robinson gått vida
omkring under sitt sökande efter
dramatiska värden. I »The Round Table»
närmar han sig den moderna engelska
medelklasskomedien av Granville Barkertyp med
dess vårdslösa persiflage. Han påminner
ibland om Benavente genom sin putsade
dialog med dess fina epigram. Där finns
också alltid någon ung flicka av Vivie
Warrens typ (fastän sprödare och mindre
energisk), som väntar på sitt äventyr. Men
hon har icke samma mod som Shaws
hjältinna och vet ej klart vad hon vill. Som
Daisy säger: »Det nya livet är lika
innehållslöst och onyttigt som det gamla! Jag
vill inte ha något mål, jag vill inte vara
nyttig. Jag vill — jag vill — åh, om du
hade rätt, Chris, om jag liknade ett litet
barn i en förstadsträdgård, som klättrar
upp på muren för att se världen utanför
och endast finner en annan trädgård
utanför, precis likadan som den jag har
klättrat ut ur.» Ingen dramatiker inom den
irländska teatern besitter en så skicklig
mångsidighet som Lennox Robinson, och
det är på grund av detta han har blivit
kallad en dramats experimentator. Varje
nytt skådespel för fram något nytt
dramatiskt problem. I »The Portrait» (1925)
skriver han ett groteskt drama, som i
hemskhet påminner om Benaventes
skådespel »La Noche del Såbado». I »White
Blackbird» finns det ett spår av
Pirandel-los humor och personlighetsdualism. Men
Lennox Robinson är alltid originell,
emedan hans stil och hans konstruktion äro
hans egna. Hans skådespel äro aldrig fulla
av djup visdom eller hjärterannsakan. Han
är ej någon tragediens mästare. Hans
styrka är komedien bland
medelklassmänniskor, vilka mena mera i sina samtal, än
de egentligen säga. I ett av sina sista
skådespel, »The Big House», har han givit
en slående bild av det senaste
engelsk-ir-ländska kriget. I stället för att
koncentrera sig på de lägre klasserna, som Sean
O’Casey har gjort, förlägger ban sin pjäs
till ett av de stora lantgodsen i södra
Irland, som tillhör en adlig familj. Seen efter
seen visar han oss denna aktningsvärda
familjs växlande öden genom lidandets år
fram till freden. Han sänker oss ej för
evigt i pessimism, på slutet få vi en
triumferande känsla, som om vi kommit
segrande ur ett eldprov. Vi kunna säga att »The
Big House» visar nationalismens triumf
i den unga hjältinnans, Käte Alcock,
hjärta. Hon är den unga irländska flickan
av i dag, som håller på att bygga upp ett
nytt land, fullt av ideal, på ruinerna av
det gamla. Hon vill leva kvar i spillrorna
av vad som var det »stora huset», och hon
vill återtaga folkets liv, för vilket hon
blivit en främling. Skådespelets centrala
punkt är huset självt, och författaren
visar, att irländaren är lika fäst vid sitt
fädernehem som baskern. Det är synd att
Lennox Robinson fördärvar några av sina
bästa skapelser med små abnorma drag,
vilka förtaga enkelheten. Införandet av
Ulicks ande är oartistiskt och fördärvar
styckets effekt. Det är ett vägande
skådespel, därför att det icke endast är
psykologiskt i modern mening, utan även
dessutom innehåller både kritik och känsla. I
det moderna dramat måste känslan
uppvägas av kritiken.
Bland de många författare, som ha gått
över Abbey Theatres tiljor, är det en som
står på sidan om de andra, emedan han
aldrig fullständigt tillhörde den nationella
teaterrörelsen, fastän hans verk ställa ho-
596
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
