Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den irländska nationalteatern. Av Walter Starkie. Översättning från författarens manuskript av A. L. W. - Det psykologiska dramat - Stadsbons och arbetarens drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den irländska nationalteatern
nom i främsta ledet bland litterära
personligheter. Lörd Dunsany intar en plats för
sig bland de irländska författarna, emedan
hans inspiration ej kommer från hans
eget land utan från östern. När vi läsa
hans skådespel eller historier känna vi oss
förflyttade till en prunkande värld, där
gudar och gudinnor omgiva oss, vi berusas
av någon narkotisk doft, och våra visioner
skifta ständigt färg. Och ändå är Lörd
Dunsany keltisk i sin mystiska
skönhetskänsla. I likhet med Yeats bebor han ett
drömland, men ban är mindre frigjord
från verkligheten i sina verk än
författaren till »De mörka vattnen», fastän han
tycker om att förläna sin produktion en
nimbus av fullständig sorglöshet. Han är
en av dessa sällsynta människor, som
kunna klyva sin själ i två skilda rum. I det
ena bär han sin jaktrock och sina »pius
fours». När han tar på sig sportdräkten,
är han en förslagen adlig godsägare,
förtjust i sport och jakt. Han har varit en
mönstergill överherre i sina stamfäders
grevskap, och han har i sina dagar spelat
en aktiv roll hemma och utomlands. Han
har iakttagelseförmåga och kan beskriva
sina upplevelser väl. Men när han kastar
av sig sportdräkten och fattar pennan,
komma alla slags fantasier i hans huvud:
han upphör att vara Lörd Dunsany och
blir en indisk gud, sittande på en trefot,
från vilken fräna ångor uppstiga. Det var
1909 som »The Glittering Gate»
framfördes på Abbey Theatre, och i detta
drama kunna vi uppskatta de sällsynta
gåvor författaren äger såsom dramatiker.
Det är helt enkelt en dialog mellan två
inbrottstjuvar, vilka efter döden stå
framför himlens port och resonera om sin tro.
Sedan resonera de om Gud och besluta till
sist att med våld tränga sig in i himlen.
När de kommit in, bli de besvikna över
att där ej finna något annat än stjärnor
och runt omkring dem en tom rymd. De
komma då till den slutsatsen, att det ej
finns någon himmel eller någon Gud. I
»A night at an Inn» bor samma gäckande
anda. Några engelsmän i östern ha stulit
en gudabilds öga och flytt till England.
Men de förföljas av gudens präster,
ivriga att taga hämnd. De lyckas dock
skickligt undgå prästerna och slå ihjäl dem,
men till sist kommer guden själv och
utkräver sin hämnd. Det bästa av alla hans
skådespel är »The Gods of the Mountain»,
och det är anmärkningsvärt att ett sådant
drama som detta ännu icke blivit framfört
på Abbey Theatre, fastän det skrevs så
tidigt som 1911. Stycket beskriver hur sex
tiggare och en rövare spela rollerna av
Marmas sju gudar, som sitta på bergets
topp. Så småningom börjar folket tro på
dessa inkräktare och tillbedja dem. Men
de gröna jadegudarna komma för att
själva utkräva hämnd. Först förvandla de
tiggarna till jade, likt dem själva. Under
tiden har folket börjat tvivla och undra,
om tiggarna verkligen voro gudar. När
de komma och se dem förvandlade till
sten, omvändas de med detsamma. Intet
skådespel inom den irländska teatern har
den aristokratiskt förfinade ironi som
detta, och det förtjänar att spelas mycket
oftare. Vi hava nu sysselsatt oss med de
flesta av de författare, vilka vunno
berömmelse på Abbey Theatre före
världskriget och före den anglo-irländska
konflikten. Det återstår nu för oss att taga i
ögonsikte den mans verk, som dramatiskt
tecknat dessa fruktansvärda år av sorg och
lidande. I Sean O’Casey se vi en ny fas
av den irländska teatern — en mycket
viktig fas i betraktande av dess inflytande
på vårt lands liv.
Stadsbons och arbetarens drama.
Livet har förändrats mycket på Irland
sedan 1914. Icke bara »teaterirländaren»
har totalt försvunnit, utan hans avkomma,
den politiske kannstöparen, har blivit allt
597
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
