Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den irländska nationalteatern. Av Walter Starkie. Översättning från författarens manuskript av A. L. W. - Stadsbons och arbetarens drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den irländska nationalteatern
ingingo mord, mordbrand, bakhåll,
blodshämnd, — och allt detta förekommer i
stycket. O’Casey låter oss se de fattigas,
revolutionärernas och fribvtarnas
fruktansvärda lidanden, samt som vanligt
utgjutandet av oskyldigt blod. De av oss som
genomlevde den period, då staden genljöd
av revolverskott och krevader, känna igen
alltsammans. Sent på natten brukade vi
väckas av en skarp knackning på dörren.
Sedan hörde vi dunkandet av en motor och
en gäll vissling; män rusade in,
svängande automatpistoler och skrikande »hands
up». Eller också upplystes nätterna av
lastvagnarnas strålkastare, när de foro
genom den tysta staden efter
aftonringningen. Mystiska figurer i trench-coats sågos
allt emellanåt kasta sig ner här och var
för att undgå de kringsvepande
strålkastarnas ljuskäglor. Allt detta återuppleva
vi, när vi se »The Shadow of a Gunman».
Inramningen av sådana skådespel är
karakteristisk för denne författare, tv det
binder samman den nya tidens förfall med
en gången tids bleknade prakt. Dublin är
en 1700-talsstad med sin stränga
georgi-anska arkitektur, vilken prisades av
professor Ragnar Östberg när han var där.
På sjuttonhundratalet voro dessa
georgi-anska hus fyllda med glädje och prakt.
Mrs. Delanev ger i sina memoarer många
beskrivningar på den rikedom och elegans,
som inkom till Dublin, när det näst efter
London var rikets mest lysande stad. Den
moderna civilisationen i staden drog sig
åt söder, och i våra dagar äro de stora
husen på norra sidan endast sorgliga
reliker från forna dagar. De stora
mottagningsrummen med sina kostbara
spisel-hyllor, skulpterade av italienska
konstnärer, ha förfallit, och husen ha så
småningom nedsjunkit till fattigkaserner, befolkade
av utarmade invånare. I en stor balsal, som
måste hava genljudit av glatt sorl när
damer i pudrade peruker dansade med sina
kavaljerer, finna vi nu åtta familjer
boende tillsammans. Eländet i deras liv är
fasansfullt, därför att det är ett groteskt
skämt av tiden — en dyster påminnelse
om att hög och låg bli till samma stoft och
aska.
Och så var det också med pompen och
ståten hos dessa damer och herrar, vilkas
andar om nätterna irra genom salarna.
Här levde O’Casey sitt liv, och härifrån
hämtade han miljön till sina skådespel. I
dessa rum låter han en hel värld röra sig
inför oss med all dess stolthet, fåfänga
och elände. De fattiga, som nu bo i dessa
lägenheter, ha alla de rikas svagheter: de
ha sin egen rangskala, kvinnan som bor
i rummet till vänster om porten vill inte
veta av familjen i förmaket åt gårdssidan
o. s. v. I »The Shadow of a Gunman»
använder sig författaren av den enkla
utvägen med ett språkrör bland personerna i
dramat för att beskriva situationen.
Denna roll är en ironisk åskådare av allt som
händer i denna upprörda tid. Och medan
staden genljuder av gevärseld och himlen
upplyses av eldsvådor, går inuti husen
vardagslivet sin monotona gång med sina
göromål och sina små tarvliga intriger. Då
och då krossar en kula en ruta och dödar
någon, eller också rusa några »black and
tans» in, till tänderna väpnade med
revolvrar, för att genomsöka huset. Livet blir
intensivt, emedan döden finnes på alla
sidor. Det är intressant att lägga märke till
den roll, kvinnan spelar i denna strid, hon
blir ofta protagonisten i dramat, ty hon
eggar männen till handling, hon hjälper
dem genom att transportera vapen, som
hon gömmer i sina kläder, och att gäcka
polisen. Hon är absolut fri från
dödsfruktan, och när hon tillfångatages, slungar
hon sitt trots i ansiktet på den fiende, som
kan döda hennes kropp men icke hennes
själ. Hjältinnan i »The Shadow of a
Gunman» erbjuder utan tvekan sitt liv,
medan mannen spelar ynkrvggens roll. Det
är intressant att studera de två krafter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
