Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den irländska nationalteatern. Av Walter Starkie. Översättning från författarens manuskript av A. L. W. - Stadsbons och arbetarens drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walter Starkie
som stridit inom förtattaren — å ena
sidan ha vi poeten Davoren, som är
diktare och idealist. Lyssna till hans ord:
»Folket! Det fördömda folket! Det lever i
avgrunden, poeten lever på bergstopparna; för
folket finnes intet färgernas mysterium, endast
soldatens skarlakansröda röck, prästens
purpurfärgade skrud, partiets gröna banér och
industriens bruna eller blå overall. För folket är
livets mål det liv, som skapats för det, för
poeten är livets mål det liv, som han skapat åt
sig själv; livet har ett kvävande grepp om
folkets strupe — men för poetens musicerar det.»
Detta är O’Caseys poetiska sida, som
åter och åter kommer fram i hans
skådespel, men alltid skyggt, likt en flicka, som
har förirrat sig in bland rumlande män.
Det sitter alltid en liten demon vid hans
armbåge, som tvingar honom att vända
den sidan hos honom i löje — detta bittra
löje, som tyckes vara naturligt för
irländaren, när han är tillsammans med sina
landsmän. Lyssna nu till Seumas Shields,
språkröret för det desillusionerade inom
författaren:
»Jag önskar vid Gud att allt vore över.
Landet har blivit galet. I stället för att räkna
sina radbandskulor räkna de gevärskulor;
deras Ave Maria och Paternoster äro springande
bomber — springande bomber och smattret av
mitraljöser; deras mässa är ett brinnande hus;
deras De Profundis är soldatvisan, och deras
trosbekännelse låter så här: jag tror på bössan
som allsmäktig skapare av himmel och jord —
och alltihop är till Guds och Irlands ära.»
Nästa skådespel av Sean O’Casey —
»Juno och påfågeln» — visar ett
anmärkningsvärt framsteg i dramats konst. Det
är ett mera moget skådespel, och dess
arkitektur är mera solid. Det är mindre
pratsamt, och rollerna äro mera levande än i
något annat av hans stycken. Intrigen
knyter sig till det upprörande inbördeskriget
mellan den nyskapade fristaten och
republikanerna 1922, som for grymt fram med
många irländska hem, ställde fader mot
son, broder mot broder, och många gamla
stridskamrater mot varandra. Författaren
beskriver livet inom en familj Boyle, som
bor i en av de vanliga hyreskasernerna.
Juno Boyle, modern i familjen, har haft
ett hårt liv. Hon är endast 45 år, men
hennes ansikte har nu antagit det uttryck,
som ansiktena hos den arbetande klassens
kvinnor till slut alltid få: en min av
likgiltig monotoni och jäktad ängslan
blandad med ett uttryck av rent mekaniskt
motstånd. Hennes make kallas kaptenen,
han är en grov, gråhårig man på omkring
60 år. Hans hals är kort, och hans huvud
liknar en stenkula på toppen av en
grind-stolpe. Han är vördig och bär sin måge
med värdighet, hans gång är ett långsamt,
viktigt struttande. Detta i förening med
hans lättja har givit honom öknamnet
»påfågeln». Han är en fullkomligt onyttig
individ — en av dessa otaliga dagdrivare,
som leva på allmosor hellre än att göra en
dags hederligt arbete; när en slant
kommer i deras hand, vandrar den till krogen
i närmaste gathörn. Med ett sådant kräk
till äkta man har Junos uppgift ej varit
lätt, och vi se i seen efter seen hennes
förtvivlade försök att hålla familjen samman
under de svåra dagarna. Hennes son John
är krympling till armar och ben på grund
av sår, som han fått när han var ute med
de republikanska gossarna. Han sitter
nedhukad framför brasan, ett knippe netVer
— blek och darrande. Kaptenen skulle ej
vara en sådan slösare och drinkare, 0111
inte hans oskiljaktige vän Joxer Daly
funnes. Han är en opålitlig krypande individ
med ett ansikte som en handfull
skrynkligt papper. Han har för vana att ständigt
rycka på axlarna, och han hoppar omkring
på tå. Alla dessa typer äro levande
varelser av kött och blod. Jag vet att jag alltid
skall komma att minnas Joxer och
kaptenen : de hava gått över från litteraturen
in i verkligheten. Jag kommer ihåg att
O’Casey en gång sade, att dessa roller äro
verkliga människor, som han känt i fattig-
600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
