Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den irländska nationalteatern. Av Walter Starkie. Översättning från författarens manuskript av A. L. W. - Stadsbons och arbetarens drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walter Starkie
blink i hans öga, som om han alltid
beräknade chancerna. Författaren har sina
särskilda tricks med honom, som vanligen
få publiken att skratta, fastän de
dramatiskt äro triviala: han ger honom
särskilda ord som tjäna till ledmotiv. Så till
exempel använder han ordet
»nedsättande» ständigt —• precis som Joxer
brukade använda ordet »förtjusande». Det är
Fluther med sin stora fond av mänsklig
erfarenhet som är enheten i pjäsen. Han
är slumfolkets själ, och O’Casey måste,
när han skapade honom, ha tänkt på
Barry Fitzgerald, Abbey Theatres bäste
komiker, som alltid spelar rollen. I tredje
akten har upproret börjat, och de
upproriska äro i besittning av staden. Vi höra
bullret av gevärsskott och bombkrevader,
och det sprides ett rykte att de hålla på
att plundra butikerna. Det är intressant
att analysera alla författarens
beskrivningar. När en huvudstad är utlämnad till
plundring, är det tid att tänka på
domedagen, ty alla otyglade passioner bryta ut.
Men de upproriskas plundring av Dublin
var en uppsluppen affär, fastän skotten
smällde och de sårade buros bort på
bårar. Jag har sett gamla tiggarkvinnor gå
omkring i svarta sammetskappor och
hattar med plymer. Alla våra vänner i
fattigkvarteren komma med barnvagnar för att
lasta dem med allt tänkbart i butikerna.
Det fanns åtskilliga glimtar av komedi i
denna seen, ehuru den följde tätt på det
tragiska mötet mellan Mrs. Clitheroe och
hennes man, som rusat hemifrån för att
sluta sig till rebellerna och ej avhörts på
några dagar. I den sista akten når dramat
sitt tragiska klimax. Stackars Nora
Clitheroe har blivit vansinnig av ängslan, hon
tror sig se sin man överallt, och hon går
av och an som en osalig ande. I det
tarvliga rummet sitta Fluther och hans
vänner på golvet och spela kort: de kunna ej
komma ut ur huset, ty den vildaste strid
rasar på gatan utanför. Genom fönstren
kunna vi se himlen röd av de flammande
eldsvådorna. Mitt i rummet står en
likkista med ljus vid huvudändan: där
ligger ett barn, som dött under natten. Den
centrala figuren i denna akt är Bessie
Burgess, en äldre kvinna, vars son är vid
fronten i Frankrike. Det är hon som
vårdar stackars lilla Nora Clitheroe, och det
är hon som blir pjäsens offer, ty när hon
skall försöka få Nora bort från ett
fönster i skottlinjen, träffas hon av en kula
och dör. Sista akten av detta skådespel är
det mästerligaste, O’Casey har gjort. Vi
känna att tragedien har blivit
transcendental och att vi icke se ett individernas
drama, utan en hel ras’ tragedi. Varje
skräckmoment är utnyttjat: de
brinnande gatorna, den sinnessjuka hjältinnan,
hjälplöst jämrande, medan hennes vän
ligger döende på golvet, kistan omgiven
av ljus som till en likvaka och männen
som spela kort, smattrandet av
mitral-jöselden och de engelska soldaternas
cock-ney-sånger. O’Casey har sett varje detalj
och inlänkat den i bilden. Hela denna
stora tragiska apparat har han kallat fram
för att visa krigets gagnlöshet. Han är
pacifist, och han önskar arbetarens frihet,
men han angiver icke någon lösning. Han
infattar sina åsikter och teorier i det
borgerliga skådespelets ram, och han är
sålunda ingen förnyare inom dramat. Ännu
så länge kunna vi ej av O’Casey vänta
arbetarklassens drama. Det skall bli
intressant att se om han koriuner att
utveckla sig i den riktningen, ty än så länge
håller han fast vid ett drama, som till sitt
väsen är konventionellt med sina
konstgrepp och »lazzi», som den forna
»Commedia dell’arte» skulle ha kallat dem. Det
är intet tvivel om att O’Casey är det
största snille som Abbey Theatre har
frambragt efter Synge: det är blott
rättvist att erkänna, att det är han som fört
Irlands folk till Abbey Theatre. De sista
fem åren har varje skådespel av honom
604
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
