- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
610

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Snoilsky och Zachris Topelius. Av Gunnar Castrén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

G tinnar Castrén

len gammaldags, med pärlfärgade stela
möbler och det väldiga vägguret, med sin
famnslånga pendel, som knäpper sin
långsamma takt i det ekande skåpet med
tittglas. Skaldens arbetsrum och sovrum —
allt i harmoni med honom själv. Och
utanför deras fönster drömmer Topelii
mångbesjungna vita björk — litet gul redan i
den oundvikliga hösten, slår den sakta mot
rutan sina hängande smågrenar liksom för
att väcka sin sångare till nya Sylviavisor.»
Vid måltiden hälsade värden sin frejdade
gäst välkommen med några varma ord:
»I dag ville Björkudden kläda sig i sin
fagraste grönska för att värdigt mottaga
Sveriges mästersångare — detta Sverige
som vi aldrig kunna förgäta, och som
blivit oss mera medvetet kärt, sedan vi i dess
skola vuxit till män och blivit ett folk för
oss. Stryk bort tidens skum från de
böljande vågor och böljande meningar, som
skilja oss åt, och det bästa i Finland
skall alltid räcka sin hand åt det bästa i
Sverige.» Topelius höjde sitt glas för
Snoilsky, »som alltid ägnat sitt manliga
ord åt vad samtiden äger ädelt och
fruktbart, men aldrig böjt knä för dess
avgudar, för honom som aldrig slösat sina
skatter för ära och vinning, men skänkt dem
konungsligt fritt åt sitt folk och världen»,
och han slutade med Snoilskys egna ord:
»Tack, Guldfågel.»

Under de få timmarna på Björkudden
blevo de båda skalderna vänner, och
denna vänskap ledde till en brevväxling, som
fortgick ett decennium, alltså nästan till
Topelius’ död. Topelius’ brev ha tryckts
av Ruben G: son Berg i »Carl Snoilsky
och hans vänner»; Snoilskys brev, som
numera tillhöra Universitetsbiblioteket i
Helsingfors och av Topelius’ dotterson,
magister Paul Nyberg, ställts till mitt
förfogande, ha däremot icke publicerats. I
denna vänskap inneslötos även de två
familjerna ; det finnes flera brev från
grevinnan Snoilsky och från Snoilskys barn

till Topelius. Snoilsky berättar också själv
mycket om de sina, i synnerhet om sonen,
vars barndomsutveckling han skildrar på
ett sätt som visar hans innerliga kärlek till
honom och hans stora förhoppningar om
honom. Från ett besök hos Snoilsky i
Stockholm brukade Topelius gärna förtälja en
liten anekdot, på vilken han också anspelar
i ett av sina brev. Då grevinnan Snoilsky
presenterade sina barn, omtalade hon för
Topelius den förtjusning med vilken de
läst hans sagor. »Vilken av dem tycker du
mest om ?» frågade Topelius Snoilskys
dotter Elisabeth. »Jag tycker bäst om
Robinson», fick han genast till svar. »Vet du,
det gör jag också», sade Topelius leende
och hjärtligt instämmande.

Men Snoilsky berör också allmännare
frågor och sin egen diktning. Resan 1885
hade han företagit dels för att pröva hur
det skulle kännas att återvända hem, dels i
hopp om att därav inspireras till dikter
över svenska motiv. Hans förväntningar
uppfylldes emellertid icke. Han stannade
därför fortfarande i Dresden, borta från
hemlandets »kiv, split och skvaller». Och
hans diktning hämtade icke från resan
något nytt liv, utan inspirationen blir
tvärtom efter den sparsammare och
sparsammare. Snoilskys mörka syn på sitt
fädernesland och på sin egen diktarkraft
återspeglas också i korrespondensen med
Topelius.

Snoilskys första brev, den 26 november
1885, var föranlett av budskapet om
Topelius’ hustrus död. Han tänker på den
medkänsla dödsbudet skall väcka i oräkneliga
hem i Sverige och Finland: »Vad skall
då icke jag känna, som till min gamla
kärlek för skalden även har att lägga
oförgätliga minnen från den sommardag, då
han för mig öppnade sitt hem och skänkte
mig äran av sin vänskap. Hur levande ser
jag icke framför mig Björkudden, ser Dig
så ömt och trofast stödja svaga,
stapplande steg — hennes som nu är borta! Ditt

610

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0666.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free