- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioåttonde årgången. 1929 /
611

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Snoilsky och Zachris Topelius. Av Gunnar Castrén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Snoilsky och Zachris Topelius

vackra hem stod då i sin sommarskrud,
knappt ett gulnat blad syntes i björkarne
— nu hava höststormarne skövlat dem och
därinne i själva hemmet är det sorg. Din
dyrbara ledsagarinna har gått hem till den
eviga sommaren, vars aningsfulla skönhet
själva saknadens tårar återspegla . . .
Måtte Gud trösta Dig och upprätthålla Ditt
huvud i denna sorgens stund, då lagrar och
människopris betyda intet, mindre än ett
välmenande hjärtas enkla, oskrymtade
deltagande.» Den varma tillgivenheten
talar lika uppriktigt och okonstlat ur ett
annat brev, skrivet ett par månader senare,
då Snoilsky mottagit en fotografi av den
bortgångna: »Jag har levat så mycket
tillsammans med din diktnings gestalter, att
det är som hade jag känt dig och hållit av
dig personligen ända från min första
ungdom ■—• jag glömmer helt och hållet bort
att bekantskapen öga mot öga är så ny.
Men det är den märkvärdiga egenskapen
som din diktning äger, att läsaren vet och
känner att författaren måste själv
motsvara det intryck han framkallat. Redan vid
din första blick, din första handtryckning
kände jag igen min Topelius, med vilken
jag blickade upp till nordens
stjärnehimmel, lyssnat på islossningens vårliga brus
i älverna och till Sylvias visor i
sommarkvällarne — med vilken jag sett
Majniemi hägra i sin gamla
carolinska grandezza med Bertelskölds färger
svajande från tornspetsarne.» Kärleken
till Topelius’ diktning går nu igen hos
hans barn, och medan Snoilsky sitter
fördjupad i sin lektyr läser grevinnan högt
för dem någon saga: »Men hur det är,
fäller jag inom kort igen mina moderna
pessimister, Dostojewskv eller vem det är,
och hör på och gläder mig åt dessa
skapelser av ljus och oskuld.» Om sig själv
berättar han, att han »poetiserar
emellanåt, då anden kommer på; någon gång
också invita Minerva, vilket nästan alltid är
fallet, då jag skall söka åstadkomma nå-

got efter uppdrag eller till bestämd tid.»
För Svenska Akademiens hundraårsfest
har han skrivit dikten om fru Lenngren:
»När jag genomläser mitt opus finner jag
att det vimlar av en sådan mängd detaljer
om möbler, the-kök, peruker, ett steg i
tidens stil, att jag befarar det håren skola
resa sig på huvudet av en rättrogen
akademiker, som icke vid ett så högtidligt
tillfälle vill höra annat än os magua
sonatu-rum».

Våren 1887 berörde Topelius i ett långt
brev både politiska och litterära frågor. I
sitt svar den 3 juni tar Snoilsky upp den
finländska språkfrågan, som han gärna
diskuterade med både svensksinnade och
finsksinnade vänner i Finland, och
stannar vid en pessimistisk framtidssyn: »Skall
nästa generation i Finland förstå och
älska de svenska sånger, vid vilkas ljud
vi uppvuxit? Skall det komma en
tid då Bellman, Lenngren och
Tegnér — ja, onaturligt och
upprörande att tänka, — då Runeberg och
Topelius skola vara utländska skalder,
skalder på ett helt främmande tungomål i det
Finland, som givit upphov åt sången om
Vårt Land?» Men förhållandena i Sverige
synas icke honom mer uppmuntrande. Han
var vid denna tid fast övertygad om att
ett stort världskrig var nära förestående,
vilket skulle medföra väldiga
omkastningar i Europas liv — detta krig och dessa
omkastningar som verkligen kommo,
fastän ett par decennier senare än han
väntade dem — och den övertygelsen färgade
hans uppfattning av Sverige och Europa.
Missmodigt skriver han om idélösheten
och materialismen i sitt eget land: »Huru
beklämmande ett sådant partiväsen (som i
Finland) än måste kännas för den som
lever mitt uppe uti det, är det ändock ett
tecken till liv och rörlighet i det
allmänna tänkesättet. Upphetsning, till och med
förhetsning, i tvisten om något ideellt, är
dock ett vittnesbörd om att det finns eld

611

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0667.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free