Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Snoilsky och Zachris Topelius. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilsky och Zachris Topelius
formligt ryser jag vid tanken på hur det
skulle se ut om Frankrike än en gång, och
definitivt, skulle duka under.
— — — detta folk, så lätt som havets bölja,
Det har dock burit mänsklighetens fana.
Om det förgås, vem skall det efterfölja?
Så frågar jag med en älskad skald, men
bävande.1 — France var föremålet för
min tidigaste ungdoms lidelsefulla kärlek.
I dess olycka, dess förnedring har jag
älskat det ännu tusen gånger högre.
Hjärtat är nu ett dumt ting, som icke låter
re-sontiera med sig. — Just denna tid kostar
det på mig att icke kunna skriva något.
Det är förgjort: jag kan icke. Den
stämning som råder i världen nu för
ögonblicket, känner jag ingen sympati med. Jag
är alltjämt en gammal liberal från
1860-talet och känner att tiden gått ifrån mig,
eller rättare sagt, gått tillbaka. Jag känner
mig mest polemisk och bitter, eller ock
trött resignerad — ingendera grundtonen
är tacksam för poetisk produktion. Kunde
jag höja mig till din stora, milda syn på
företeelserna, se dem sub specie
æterni-tatis skulle det vara annorlunda. Nu
hänger jag alltför mycket vid jorden, för att
kunna se bort från det närvarande.’»
Bitterheten mot tidsandan talar också ur det
brev han juldagen 1889 sänder Topelius
med tack för dennes diktsamling »Ljung»:
»Ack, såsom du sjunger ingen mer;
gåvorna kunna vara mångahanda — den ene
kan vara god i ett, den andre i ett annat;
men du är den svenska sångens mästare,
trots alla nyare konstigheter. Ingen kan
tävla med dig, förrän entusiasmen, tron på
det goda, kärleken till fosterland och
medmänniskor, återigen inom våra bröst
obestritt intager det högsäte, som nu
profaneras av fulheten i alla möjliga gestalter, det
egna jagets sorgliga bild i en sönderriven,
försoffad, odräglig tid. Det finns ljuva ly-
1 Raderna äro tagna ur Topelius’ dikt »Ön
m’a trompé».
riska toner i din samling, som sjunga sig
in i mina öron liksom insjöns lek vid
stranden i en nordisk vemodigt vacker
vårkväll; i synnerhet är det ett stycke, kvädet
över målaren Karl Emanuel Jansson, som
jag läst och omläst för mig själv och de
mina, till dess orden icke ville komma fram
för den »vår i rösten», varom Runeberg
(tror jag) talar på ett ställe.» I anledning
av dikten »Den origir.ala skuldsedeln», där
Topelius indignerat vände sig mot de
finsksinnade, som förnekade Finlands
kulturella tacksamhetsskuld till Sverige,
utbrister Snoilsky: »Men först och sist
måste jag i sanning omfamna dig för det
gripande svaret på det fåvitska talet
om »den originala skuldsedeln». Just
därföre att detta svar icke kommit från en
tankegång, som företrädesvis kunde kallas
svekomansk, verkar det så som det gör.
Det är ett oförfalskat eko ur det redliga
finska folkets minnesgoda samvete, vars
röst här ljuder hög och klar över sorlet av
alla ensidiga partier. Och vilka vers, vilka
ord! Om Sverige vore, vad Sverige borde
vara, huru skulle vi tacka dig!»
Detta var det sista brev Snoilsky från
Dresden riktade till Topelius. Hösten
1890 skedde återflyttningen till
fäderneslandet, som legat i hans tankar redan
då han på Björkudden gjorde Topelius’
bekantskap. Men den skänkte honom icke
någon ljusare syn på de svengka
förhållandena, och den gav icke heller hans dikt
något nytt flöde. Till ett album, som svenska
författare och konstnärer lämnade
Snoilsky på hans femtioårsdag 1891, hade
Topelius sänt en dikt, som innehöll en
maning till väckande och befriande diktning.
Snoilsky tackade honom en vecka senare
den 15 september: »Din dikt är i och för
sig en pärla, men den djupt allvarliga
meningen däri har särskilt gripit mig. Ack, du
har så rätt — vad Sverige behövde, det
vore en lyra, som kunde predika storm i
allt det dödvatten vi råkat in uti. Flyktiga,
613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
