Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Snoilsky och Zachris Topelius. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G tinnar Castrén
förgängliga skönhetsbilder, sådana som
jag kunnat giva i lyckliga moment, äro nu
icke nog — här gäller det att väcka
själviska, försoffade sinnen upp ur en
dådlös, ärelös dvala — medan det kanske
ännu är tid, måla i elddrag på väggen för
dem deras passiva förbrytelser mot
fosterlandet, och mot varje högre ideel fordran
på mandom, dygd och offervillighet.
Tyvärr, här är icke sunt —■ dagligen hända
saker, som giva nästan förfärande
inblickar i det tillstånd av upplösning, som
alstrats av materialism, njutningslystnad och
vanvördnad för allt heligt och högt — den
Mörnerska tragedien är det senaste
fruktansvärda beviset härpå. Det är hemskt att
tänka på att det är denr.a samtida ungdom
som en gång skall försvara vår
självständighet, och lösa alla de svävande frågor,
på vilka vår välfärd beror, såväl utåt som
inåt: den norska frågan och den sociala
synas mig lika hotande. Nu vill man giva
allmän rösträtt åt massorna, sedan man
först utsått sådan draksådd ibland dem.
som fosterlands- och religionsförakt — nu
skola, tack vare dessa massors framtida
hjälp, de norska radikalerna triumfera
över gamla Sverige, och göra oss till ett
lydrike åt herrar Björnson, Astrup, Steen
och vad de allt heta, dessa kortsynta
agitatorer som gräva Nordens grav, medan de
tro sig arbeta på Norges s. k.
likaberättigande. Vilket vanvett att uppväcka all
denna tvedräkt för några formsakers skuld
just då halvöns båda folk borde sluta sig
om möjligt mera tillsammans för att
kunna bestå i den världstrid, vars utbrott kan
väntas vilket år som helst. Men jag vill
icke upptaga din tid med att läsa dessa
sorgsna tankar, varje tänkande människa
delar dem och dock är intet att göra.
»Tankens senor ha brustit som handlingens
glaven.»
Mitt enda hopp är att i farans stund
skola uppstå män, vilkas namn vi ännu
icke känna, män vilka med Guds hjälp
skola finna den rätta kursen bland
bränningarne —• kanske skall, när nöden är
störst, och allt detta materiela välstånd för
vilket vi dagligen sälja vår själ, är
bortsopat som agnar för vinden, de gamla
goda egenskaperna från fordom, vilka val
ännu slumra på botten hos nationen,
vakna upp ur den långa förtrollningen. Det
är tungt att känna sig själv så maktlös, i
alla avseenden så föga skickad att tala
bestraffande och varnande ord.»
På Snoilskys vemodiga ord om sin
vanmakt svarade Topelius med ett försök att
ingiva honom självförtroende: »Ja, du är
vek som en blommas stängel, ty ditt väsen
är kärlek. Vem är svag, om ej den, men
vem är stark, om ej den! Du känner icke
din kraft, emedan du älskat att sjunga i
blida stämningar, men försök att sjunga
om ett älskat folks vara eller icke vara,
och du skall förvånas att som jag
igenkänna ödesdiserna i ditt ord! Sverige behöver
dig; det skall nog vakna en gång och jag
tror som du att det då skall återfinna sig
själv. Men huru mycket blod, huru
mycken frihet och människolycka skall ej detta
sena uppvaknande kosta!» Snoilsky
upptog dock icke i sitt närmast följande brev
den 12 oktober detta ämne, utan återgick
i stället till sina bekymmer för Norge:
»Ack, Finland vårt enda broderland, där
man fortfarande förstår oss och håller av
oss! Vilka prov på tillmötesgående
välvilja, vilken ur.dfallenhet i alla reala frågor,
vilken ödmjuk hyllning i litterärt avseende,
hava vi icke sedan ett halvt århundrade
slösat på Norge, utan att därifrån skörda
annan tack än misstro, köld och
förolämpningar ! Finland åter, av vilket vi förr
endast begärde offer, Finland har snarare
lönat ont med gott. Men så är det skillnad
på hjärtelag. Norge, som nation
betraktat, är den hårdhjärtade, hänsynslöse
egoisten par excellence bland Europas folk,
som i sin högfärd lider av mottagna väl-
614
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
