Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Arnold Norlind. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arnold Norlind
dramer och dikter hör för Norlind till ett
stadium vilket bör övervinnas. Den senares
sätt att se är ett annat än författarens
till »Onda sagor», och han kan inte
heller stanna vid problemställningen i
»Det besegrade livet» eller i
Lagerkvists dikt »Du finns ej själv» med dess
dualistiska svn på människan och »livet» :
Och dock det fordrar jag skall vörda det,
dess tomma skänk av slapp oändlighet.
Jag vördar intet av det oss blev givet.
Jag vördar människan, föraktar livet.
Nu kan man ju gentemot tesen att det
onda ej existerar säga att den låter vacker,
men att det inte är allom givet att känna
det så. Det kan härtill svaras att gott och
ont äro kategorier som vi röra oss med,
men som kanske från en annan, en högre
synpunkt te sig meningslösa och bortfalla.
Men om de nu för oss ha mening, ja äro
ofrånkomliga, måste vi då inte hålla på
dem? Det är frågan. Så mycket är i varje
fall klart, att man inte önskar höra ord
som Arnold Norlinds från någon annan än
den som är både prövad och renhjärtad.
På den harmlösa idyllen kan ingen
världsåskådning fotas. Norlind har själv i
inledningen till Kleanthes-hymnen citerat
Heraklits sats att den dolda harmonien är
förmer än den uppenbara. Vad som ger
hans egna ord en så bevekande ton är den
dolda, den tillkämpade harmonien. Och vad
som gör hans meditationer så läsvärda är
den samling kring livets väsentligheter
varom de vittna. Författaren hade
personligen något av den tankens och
inbillningens koncentration som i vår tid antagligen
är sällsyntare än när Dante skrev de sköna
raderna:
O fantasi, som ej dig låter störas,
då något fängslande vi varsebliva,
om också kring oss tusen tubor höras.
Dante kommer en sålunda gång på gång
på läppen, när man talar om Arnold
Norlind. Hans studier hade koncentrerat sig
kring denne auktor, och hans författarskap
stod merendels i kontakt med honom.
Detta gäller inte bara om den stora boken om
Dante (1925), utan också om arbeten
som det ovannämnda »Världsherravälde»
eller Det senmedeltida Rom: världsstat
eller gudsstat (1924). Genom Dante hade
han kommit till en kunskap om och en
uppskattning av medeltida tänkande, som man
numera runt om i världen når fram till på
andra vägar. Universaliteten i hans
intressen liksom också den religiösa —
visserligen icke kyrkoreligiösa — synen på livet
vill man förknippa med hans Dantestudier.
I den sista boken, »Från min veranda»,
fångade han en glimt av poesien i Vita
nuova och av strålglansen från Purgatorio
och Paradiso.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
