Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skönlitterattir i Finland 1Q28
ling »Döda år» (1910) ; liksom »Döda år» äro
Mörnes senaste böcker andliga
uppgörelser, vilka löpa ut i smärta och trist
resignation.
Under år 1928 har Mörne utgett en
novellsamling Någon går förbi på vägen och en
diktbok Morgonstjärnan; särskilt den förra
markerar en av höjdpunkterna i hans
produktion. Båda böckerna bära vittnesbörd om
Mörnes nya andliga orientering.
Ensamhets-och dödskänslan har fått gripande uttryck i
flera noveller och dikter.
I novellerna »Per Melchiors leende» och
»Agathe Oberhofer» balanserar Mörne på
den svindlande gränsen mellan verklighet och
mystisk overklighet. Materiella och
immateriella inflytanden korsa varandra i en nästan
förvirrande mångfald i dessa noveller. De
döda gripa in i de levandes tillvaro. I »Per
Melchiors leende» flamma episoder ur döda
människors liv upp med hallucinatorisk
tydlighet i den grubblande författarens
medvetande. I »Agathe Oberhofer» uppenbarar sig
den döda Agathe i drömmfen för
målarenförfattaren och ber honom bikta för prästen
den synd hon dolt under sin korta levnad.
Mörnes tidigare prosakonst kännetecknades
av viss schematism och stelhet. När hans
människogestalter voro som bäst, verkade de
som monumentala egyptiska stenbildstoder.
I »Någon går förbi på vägen» ha de hårda
konturerna brutits i en rikedom av linjer.
Mörne har gått mycket långt i sin subtilitet.
Dessa motsatta egenskaper, enkelheten och
subtiliteten, visa vilket rikt register Mörne
förfogar över. Rent poetiskt står den
fantastiska novellen »Agathe Oberhofer» högst av
novellerna. Mörne har gjutit över den ett
underbart ljusdunkel, ur vilket människornas
skepnader skymta fram. Det vilar en visionär
glans över skildringen. Novellen intar
samma plats inom Mörnes produktion som den
liknande mystiska berättelsen »I förbund med
döden» inom Tavaststjernås.
Med inåtvändheten i Mörnes nyaste
diktning sammanhänger en viss religiös betoning.
Det är ingen tro, men en längtan efter tro.
Diktsamlingen »Morgonstjärnan» ger på
många ställen uttryck åt Mörnes religiösa
stämningar. Han längtar efter en fast punkt,
om så blott »en frälsare av sten». Men Gud
är bara en skapelse av människan; skalden
drömmer, att han kommer till himlen och
söker Gud; då möter han en vägg av kristall
och ser endast sin egen bild (»En
drömdikt»). I novellen »Ett anlete speglas i Ge-
nezaret» har Mörne sökt psykologiskt skildra
hur Jesu, murarsonen från Nazara, fylles av
tron att Gud bor i honom; Jesu börjar
vandra omkring och förkunna människokärlekens
lära. Denna lära är för Mörne det centrala i
kristendomen. I dikten »Inför bärgspredikan»
och en novell, som bär den karakteristiska
titeln »En bön om tro», blir Kristus endast
en idé, människokärlekens idé.
En. del landskapsdikter från Palestina
ansluta sig nära till de religiösa dikterna.
Palestina-dikterna äro en skörd av Mörnes resa
till det heliga landet. Andra naturdikter bära
vittne om Mörnes storartade förmåga att
återge ett landskap med morgonfriska
färger. Den överdådiga hyllningen till havet och
Bacchus (»Sång i kajutan») klingar som en
käck fanfar mitt i Mörnes grubbel över
livsproblemen.
Några dikter i den sista avdelningen i
»Morgonstjärnan» äro stor och enkel
vardagspoesi. Vardagliga öden leva upp i »Den
gamle och våren», »En gammal spelman»,
»En gammal bonde» och »En gammal
sjöman». Ensamhetskänslan och ålderdomens
resignation ha i dessa dikter förkroppsligats i
objektiva gestalter. Genom den första dikten,
»Den gamle och våren», hör man ett eko
av Karlfeldts gripande fattigmansverser
»Sommardansen» i »Flora och Bellona».
Det inåtvända drag, som präglar Mörnes
två böcker, återfinnes också i Jarl Hemmers
novellsamling Budskap. Men det är
någonting ljusare över Hemmers bok; den kris,
som hans senaste diktsamling »Skärseld»
blottade, är tydligen ställd på avskrivning.
Inom den blonda poet, som diktade
Hemmers första ungdomliga vers, framförallt den
lyriskt vackra boken »Rösterna», avslöjade
sig snart en starkt etiskt betonad
personlighet. Hemmer blev en idédiktare. Hans
högsta idé blev icke det sköna, utan det goda.
Han var en romantiker, som lyfte sig över
den blodbesudlade jorden — »Över dunklet»
hette en diktsamling — till en idealens värld,
där allt är fullkomligt och rättfärdigt.
Redan i den första diktsamlingen
»Rösterna» bekände Hemmer sin brist på harmoni:
Jag vet nog: min sång blir ej sansad och hel,
blir dödsmörk den ena gången
och bländljus igen. — Det är rösternas fel,
som alla ta toner i sången.
Det var någonting mera än ungdomligt
känslosvall. Diktsamlingen »Skärseld» (1925)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
