Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Soldaten i kriget. Av Karl Ragnar Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Soldaten i kriget
lig tillfällighet, att han icke som härförare
blev upphovet till en atensk tragedi.
När Wilhelm Müller Scheld i sin pamflett
»Im Westen nichts Neues, eine Täuschung»
mot Erich Maria Remarque framställer den
graverande anmärkningen, att dennes roman
är oviktig och intresselös, eftersom dess
huvudfigur, Paul Bäumer, är det, och utan
kvalifikationer som krigsskildring, ty den
förmedlas av en person, som icke ens kunnat
avancera till korpral och följaktligen saknar
varje förutsättning att bedöma situationen,
är det alltså icke svårt att finna ett
plausibelt försvar för Paul Bäumer: han var
författare till dramat Saul och en handfull
dikter, hans begåvning låg egentligen för andra
knalleffekter än frontens, han var en frände
till den poet, som i Brutus’ läger vid Sardes
möttes av den bryska repliken:
Den vet jag tåla, när han vet sin tid.
Vad skola gyckeldårarna i kriget f
Müller Schelds överraskande synpunkt på
litteratur innebär i grund och botten samma
begreppsförväxling, som kom atenarna att i
ett förtjänstfullt sorgespel se den för
fältherrar lämpliga meriten, ehuru han går i
motsatt riktning och finner en roman dålig,
därför att dess hjälte icke uppnått ens den
blygsammaste strategposition. En sådan synpunkt
skulle icke förtjänat någon uppmärksamhet,
om icke den hänförda kritiken ofta utgått
från samma begreppsförväxling, när den
prisar den nu blomstrande krigslitteraturen.
Vilseledd av dennas utpräglade karaktär av
levnadsminnen även i fall, där titeln icke belysts
med underrubriken »Von ihm selbst
geschrie-ben», konsternerad av den vikt, författarna
gärna själva lagt vid respektive gengångares
rent militära ståndpunkt, inspirerad av samma
leda vid kriget, som inspirerat romanerna om
det, har man stundom glömt bort att
tillräckligt skilja verket från ämnet, med omvända
honnörsbestämmelser bedömt en generation
författare som soldater, i stället för att
bedöma en generation soldater som författare, och
funnit fullgod anledning att kalla en
krigsskildring märklig och betydande, om dess
huvudperson icke varit det.
Den väsentliga grunden till en sådan
perspektivförskjutning är självfallet den, att
ämnet för dessa romaner alltjämt står läsaren
för nära för att han skulle kunna låta sitt
intresse därför helt bestämmas av de litterära
kvalifikationer, varmed det behandlats. Men
en bidragande orsak ligger i själva behand-
lingssättet, som gör dem svåra att placera
i rätt grupp. Som ren skönlitteratur
betraktade intaga de en ofta förbryllande
särställning, däremot tyckas de stå i ett desto
lätt-fattligare sammanhang dels med de
krigsminnen, som katastrofens organisatörer
offentliggjort, dels med de publikationer, som
under namn av »Das Erlebnis unserer
Kriegs-freiwilligen» och liknande började dyka upp
tämligen snart efter krigsutbrottet för att ett
par år senare åter försvinna. Men från
bådadera avlägsna de sig mer eller mindre långt
i riktning mot konstens gränsmärken.
Klarlägger generalstabschefen krigets strategiska
problem, begrunda soldatförfattarna dess
psykologiska, dryftar han dess orsaker, pröva de
dess verkningar, diskuterar han, om den
moraliska skulden är att söka hos ententen eller
centralmakterna, fråga de, om den låg hos
hären eller hos ledningen. Han ser kriget i
stort, i högkvarterets fågelperspektiv, och ur
den synvinkeln krymper det samman till
operationer på en stabskarta. De se kriget i
smått, i skyttegravens grodperspektiv, och
inför deras ögon växer det till ett vidunder av
ondska och grymhet över allt förstånd.
Deras erfarenheter böra i stora drag
sammanfalla med dem, varom förut publicerade
utdrag ur soldatbrev och dagböcker kunna
berätta, men vittnesbörden överensstämma
likväl icke, mellan dem finns en avgörande
skillnad på ett dussin år. Upplevelser kräva
distans för att kunna ge upphov till annat än
i bästa fall korrekta anteckningar, denna
distans synes nu vara uppnådd, och plötsligt
har ett myller av krigsromaner dykt upp ur
tystnaden med den gåtfulla samtidighet,
varmed ollonborrar krypa ur jorden var fjärde
höst. Avståndet har framför allt tjänat de
konstnärliga syftena och sammanbundit lösa
minnesbilder till en fast enhet. Det har icke
hindrat skildringarna från att momentant
splittras i förvirrade närbilder, men det har
kunnat tillstädja detta, utan att författarens
herravälde över framställningen behövt
äventyras, ty under den mellanliggande tiden har
kriget förvandlats från ett oöverkomligt,
subjektivt faktum till ett stoff, som skall
bearbetas, objektiveras.
I och med att objektiviteten vuxit, har
givetvis det tendentiösa i uppfattningssätt och
uttryckssätt mildrats, men samtidigt har
tendensen kastat om riktning.
Frontskildringarna från 1916 återspegla, även när de äro som
svartast, skimret av den hägrande segern;
dagens tyska krigsromaner äro betingade icke
649
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
