Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Soldaten i kriget. Av Karl Ragnar Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Ragnar Gierow
Hans desillusioner ökas, men han kommer
icke till klarhet utan till mörker. Hans
slutliga öde kan man fatta symboliskt: som
plutonchef får han sin syn förstörd och kan
fortsätta sin tjänst uteslutande tack vare
manskapets outtröttliga omtanke, under det att
regementsläkarens enda bistånd är en
oförskämd uppmuntran till mod.
När Volkenborn går ifrån den kränkande
konsultationen, erkänner han för sig själv,
att han verkligen är feg, eljest skulle han
inte låtit läkarens förolämpning passera. I
hela Grabenhorsts sansade roman är det
endast denne som är skildrad med oinskränkt
vedervilja. Episoden för i minnet en icke
mindre illvillig anekdot, som Remarque
berättar, en av de anekdoter, som löpa längs
hela fronten från Vogeserna till Flandern —
om stabsläkaren, som vid mönstringarna
förklarar alla fullt fältdugliga utan att ens lyfta
blicken från namnlistorna. En man med
träben kommer med bland de fullt fältdugliga
och replikerar: »Ett träben har jag redan,
men om jag nu går ut och man skjuter bort
mitt huvud, då låter jag göra mig ett
trähuvud och blir stabsläkare.» Inför dylika
skildringar känner man ett behov att söka göra
reda för sig, vad som är tendens i en roman
och vad som är objektivitet. Måste
militärläkare sådana som Remarques ha funnits, för
att hans roman på den punkten skall kunna
göra anspråk på att kallas verklighetstrogen,
eller måste sådana anekdoter ha berättats?
Det mest övertygande exemplet på
objektivitet i sträng bemärkelse lämnar utan
tvekan Ludwig Renn. De övriga ha mer eller
mindre avsiktligt skildrat kriget sådant det
setts av en dagdrivare, en kruka, en junker
eller en skeptisk generation. Renn skildrar
kriget. Hans strävan att till det ringaste
möjliga reducera allt subjektivt och tillfälligt i
uppfattningssättet kommer hans bok att
nalkas krönikan. Men samtidigt nödgar honom
hans omsorg om opartisk tillförlitlighet att
endast återge, vad han själv kunnat iakttaga
och bedöma, och detta kommer krönikan att
nalkas memoaren. Som frontdokument är
hans krigsskildring sannolikt av bestående
värde och kanske även den intressantaste av
här anförda; skall den däremot uppfattas som
ett konstverk, är den knappast betydande. Att
den saknar komposition och att stilen med
dess otaliga onomatopoietiska granatnerslag i
längden blir tröttande, äro två fel, som
kunnat överskylas, om det tredje icke funnits:
bristen på ett personligt, uppfattande tempe-
rament. Renns opartiskhet är direkt
okonstnärlig och försvagar hans framställning, som
blir skarp och saklig som ett gott fotografi
samt i likhet med detta endast tvådimensionell.
Han skildrar kriget, sådant det icke setts av
någon.
Till vilka osäkra slutsatser man tvingas,
om man på litteratur anlägger denna
synpunkt av objektivitet i rent yttre mening,
kunna ett par tidningsuttalanden om »Im
Westen nichts Neues» visa. Det förra kom
omedelbart efter bokens publicering: »Den
osminkade sanningen om fasansfulla
händelser avslöjas i en skildring av skakande
tragik.» Icke fullt tre månader senare är samma
tidning färdig att fråga: »Hur är det möjligt
att män, som själva varit frontsoldater,
kunna kalla denna bok verklighetstrogen?»
Under den tid, som förflutit mellan dessa båda
omdömen, har en märklig förändring
inträffat, i vilken Remarques bok icke gärna kan
ha någon del, även om dess exempellösa
framgång måhända bidragit till. den. Man har
ställt den inför ett nytt forum. Man söker
inte längre avgöra, om Remarque på ett
övertygande sätt gestaltat Paul Bäumer,
Katczin-sky, Tjaden och deras öden, utan man vill
bedöma, om dessa personer voro ofelbara i
sina iakttagelser och åsikter. Till vittnen
kallar man upp frontsoldater, som kanske haft
olika erfarenheter och andra synpunkter, i
stället för bokens läsare i allmänhet, som
kunna bedöma dess konstnärliga sanning
förutsättningslöst och utan att förblanda denna
med egna, den ovidkommande upplevelser.
Man anklagar Remarque för partiskhet ocii
verklighetsvidrig tendens, eftersom han
undantagslöst skildrar befälspersoner i
antipatisk dager, och låter därmed romanens värde
bero på, om en sådan antipati är berättigad,
och icke på, om den verkligen fanns och
Remarque kunnat göra den psykologiskt
sannolik hos sina figurer. Man recenserar
världskriget och icke en bok om det.
Att i betydelsen av oklanderlig faktisk
överensstämmelse med verkligheten kräva
sanning hos dikten är icke rimligare än att
hos vittnesmålen inför rätta efterlysa
komposition och episk klimax. Mot objektivitet i
sådan mening gör all dikt revolt och hävdar
det subjektivas, det enskildas, det tillfälligas
bestående värde. Soldaten i världskriget
fick uppleva en tragedi, under vars
förkrossande likgiltighet hans individuella drag
plånades ut och han präglades om till en av de
likformiga beståndsdelarna i ett oöverskåd-
652
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
