Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Edith Södergran. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Edith Södergran
lunds ungdomsdiktning ge något begrepp
om hans färdiga egenart, lika litet
uppenbara dessa dikter Edith Södergrans
verkliga skaldepersonlighet — hur högt man
än sedan sätter dem som fristående
konstverk.
Ett steg närmare det centrala i hennes
alstring och hennes jag kommer man i
några kärleksdikter, som låta oss
åtminstone ana arten av hennes erotik och
därmed ge nyckeln till åtskilligt också i
hennes senare produktion. De av allt att döma
tidigaste bland dem uttrycka en sval och
famlande flicklängtan, en nästan
slavinnelik ödmjukhet och åstundan att kuvas av
erövraren-mannen:
Dagen svalnar mot kvällen . . .
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan . . .
Det vore underligt att känna
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.
Men denna längtan uppfylldes aldrig: i
sista stund skyggade hon tillbaka, och
ingen hade kraft att betvinga hennes
motstånd. Den upplevelsen eller de
upplevelserna satte djupa spår inom henne. Den
flera år senare skrivna dikten Tjuren rör
sig t. ex. skenbart endast om den tröga
likgiltighet, varmed människorna mötte
hennes förkunnelse; men dess omedvetna
och därmed också ursprungliga innebörd är
säkerligen besvikelsen över att ingen man
erövrat henne:
Var dröjer tjuren?
Min karaktär är en röd duk.
Ser jag ej blodsprängda ögon,
hör jag ej korta, flämtande andetag,
skälver ej marken under rasande hovar?
Nej.
Tjuren går utan horn;
han står vid krubban
och tuggar envist sitt sega hö.
Ostraffat fladdrar den rödaste duken för vinden
Men hon vet ändå att ta sin revansch
för att drömmen aldrig blev verklighet.
Mannen blir något föraktligt, något på
en gång klumpigt och ytligt, något som
helt hör den tunga, dumma jorden till och
stannat kvar i det förflutna, i ett gånget
.utvecklingsskede utan aning om framtiden.
Det är hon, som inte vill veta av mannen.
Hon har blivit »la vierge möderne»:
Jag är ingen kvinna Jag är ett neutrum.
Jag är en page, ett barn och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en
scharlakansröd sol . . .
Hennes erotik slår inåt, den riktar sig
mot hennes egen vita, försmådda kropp,
som blir henne dubbelt dyrbar därför att
hon är ångestfullt medveten om att den
snart skall förintas. Det drag av
självförälskelse, av »narcism», som väl finns hos
alla skalder och måhända på sätt och vis
är en förutsättning för allt poetiskt
skapande, träder sällan så ohöljt fram som
hos henne. De drömda »systrar», som nu
få ersätta mannen-erövraren, äro endast
speglingar av henne själv:
Violetta skymningar bär jag i mig från min
urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande cen
taurer . . .
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint
kvinnokropp . . .
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall
aldrig bli . . .
Mannen är en falsk spegel den solens dotter
vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar
försmå.
Sköna systrar, kommen högt upp på de
starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan
svindel.
Här är man inte långt ifrån den
ursinniga självhävdelse, som snart skall få
henne att i ett kosmiskt rus spränga alla
gränser och i sig själv se Nietzsches över-
693
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
