Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den ljuva sömnen. Av Thomas Mann. Översättning av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den ljuv a sömnen
A v Th ornäs Ma n n
Öv ersättning av Sten Linder
TT NATTEN sänker sig
över varje dag, att varje
afton den nåderika sömnen
lugnande och släckande
breder sig över kval och betryck, lidande och
ängslan, att denna läskande Lethe-dryck
ständigt på nytt beredes åt våra förtorkade
läppar, att detta milda bad ständigt på nytt
efter kampen omsluter vår darrande kropp,
för att den skall stiga därur renad från
svett, damm och blod, styrkt, förnyad,
föryngrad, nästan omedveten på nytt,
nästan i sin ursprungliga tapperhet och lust
— min vän! detta har jag alltid känt och
erkänt som det mest barmhärtiga och
rörande av alla stora ting. Som skapelser av
den blinda viljan träda vi ur den smärtfria
natten ut i dagen och begynna vår
vandring. Solen bränner oss, vi gå över törnen
och vassa stenar, våra fötter blöda, vårt
bröst flämtar. Fasansfullt, om mödans
glödande väg ouppdelad låge framför oss,
utan tillfälligt mål, i bländande
oöverskådlighet ! Vem hade väl kraft att gå
den till slut? Vem skulle icke sjunka
samman i modlöshet och ånger? Men den
förtroliga natten är infogad många, många
gånger i livets passionsväg; varje dag har
ett mål: med källors sorl och grön
skymning väntar oss en lund, där mjuk mossa
smeker våra fötter, där vederkvickande
svalka fläktar med hemmets ro kring vår
panna. Och med utbredda armar och
tillbakalutat huvud, med öppnade läppar och
saligt bristande ögon gå vi in i dess
ljuvliga skugga . . .
Man har sagt mig, att jag varit ett
fredligt barn och ingen skrikhals och
fridstörare, utan hållit av sömnen och
halvslummern i en för mina barnjungfrur
behaglig grad. Jag kan gott tro det, ty jag
minns mig ha älskat sömnen och glömskan
vid en tidpunkt, då jag ännu knappast hade
någonting att glömma, och jag kan nog
tala om, genom vilket själsintryck denna
stilla böjelse först flammade upp till
medveten ömhet: det var när jag fick höra
sagan om mannen utan sömn, historien
om den där mannen, som med en så
dåraktig iver var fästad vid tiden och vid sin
syssla, att han förbannade sömnen. Då
tillstadde honom en ängel en fruktansvärd
förmån: den tog från honom det fysiska
behovet av sömn, den andades på hans
ögon, så att de blevo som gråa stenar i sina
ögonhålor och aldrig mer slöto sig. Hur
denne man ångrade sin begäran, vad han
utstått som den ende sömnlöse bland
människorna, hur han som en olycklig fördömd
framsläpade sitt liv, tills äntligen döden
befriade honom, tills äntligen natten, som
stått otillgänglig för hans förstenade ögon,
tog honom till sig och i sig, — jag kan
inte berätta det i detalj nu längre, men
jag vet, att jag på kvällen den där dagen
knappt kunde vänta, tills jag blev lämnad
ensam i min säng, för att kasta mig till
sömnens bröst, och att jag aldrig har so-
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
