Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den ljuva sömnen. Av Thomas Mann. Översättning av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den ljuva sömnen
eller Intet, och fastän jag är konstnär,
hyser jag en mycket okonstnärlig böjelse för
det eviga, vilken yttrar sig i en motvilja
mot mått och indelning. Motsvarigheten
till detta är, tro mitt ord, disciplin och
ordning, eller, för att använda det allvarligaste
ordet, moral . . . Vad är moral ? Vad är
konstnärens moral?
Moralen har ett dubbelansikte. Den är
likaväl koncentration som hängivelse, och
det ena utan det andra är aldrig sedligt.
Vad koncentration; »samling», är, denna
skapande motsättning till förströddheten,
om vilken Grillparzer låter sin präst uttala
så härliga ord, det måste man känna; och
är det inte underligt, att en bestämd
föreställning alltid förmedlar åt mig den
djupaste känslan av detta ords innebörd —
nämligen föreställningen om embryots
tillblivelse i moderlivet. Tänk bara! vårt
huvud är icke på en gång runt och färdigt,
någonting helt, som sedan blott behöver
tillväxa. Ansiktet är från början öppet
framtill, det växer så småningom ihop
från bägge sidorna emot mitten, det
sammansluter sig långsamt och säkert till detta
vårt symmetriska, seende, viljande,
individuellt koncentrerade jag-ansikte ... se!
denna föreställning om hur det
sammansluter sig, avgränsar sig, utbildar sig till
en bestämd gestalt ur möjligheternas
värld, den är det som ibland låter mig ana
och förstå, vad som här egentligen
tilldrager sig bakom fenomenet. Det
förekommer mig då, som vore all individuell
tillvaro att förstå såsom följd av en
översinnlig viljeakt, ett beslut till
koncentration, till begränsning och gestaltning, till
samling ur Intet, till avsägelse av friheten
och oändligheten, av slumrandet och
svävandet i rum- och tidlös natt, — ett
sedligt beslut till att vara och att lida. Ja,
redan tillblivandet är moraliskt — och vad
skulle annars menas med det kristliga
ordet, att vår största synd är att vi blivit
födda? Endast kälkborgaren tror. att synd
och moralitet äro motsatta begrepp. De
äro ett; utan kunskapen om synden, utan
hängivelsen åt det skadliga och förtärande
är all moralitet endast en bornerad
dygde-samhet. Icke renhet och okunnighet äro det
i sedligt avseende önskvärda tillståndet;
icke egoistisk försiktighet och det goda
samvetets föraktliga konst utgöra det
sedliga, utan kampen och nöden, lidelsen och
smärtan. »Den som med omsorg älskar
livet», står det någonstans hos Heinrich von
Kleist, »han är redan moraliskt död, ty
hans högsta livskraft, att kunna offra det,
förmultnar, medan han vårdar det.» Och
evangeliets sedligaste ord lyder: »Stån icke
det onda emot.»
Konstnärens moral består i kraften till
egoistisk koncentration, beslutet till form,
gestalt, begränsning, kroppslighet, till
avsägelse av friheten och oändligheten, av
slumrandet och svävandet i känslans
obegränsade rike, — den är med ett ord
viljan till verket. Men oädelt, osedligt,
blodlöst och motbjudande blir det verk, som
födes ur ett konstnärsskaps kalla, kloka
och dygdesamma slutenhet. Konstnärens
moral är hängivelse, villfarelse och
själv-uppgivelse, den är kamp och nöd,
upplevelse, kunskap och lidelse.
Moral är utan tvivel livets högsta
angelägenhet, den är måhända själva viljan
till liv. Dock, om det är mer än en
teatersentens, att livet ej är det högsta goda, så
måste det finnas någonting högre och mera
slutgiltigt än denna vilja, och liksom
moralen är ett korrektiv och en disciplinering
av det fria och möjliga till det begränsade
och verkliga, så är även den i sin ordning
i behov av ett korrektiv, ett beriktigande,
en oupphörlig, aldrig helt förstummad
maning till inåtvändhet och världs
frånvänd-het . . . Kalla det vishet, detta korrektiv
— och dess motsats blir dårskapen hos
mannen, som med så blind iver älskade
dagen, att han förbannade sömnen. Kalla det
religiositet — och dess motsats är den
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
